Hej på er

 
Jag tänker att jag vill behålla resten av denna resan för mig själv. Så det blir inte mer blogg här ifrån. Men tack för att ni läst och skrivit så fina kommentarer!
 
Nu ska jag sola. Sen äta middag med mina nya vänner; tre fyrtioåriga spanska björnbögar.
 
Ha det gott haj!

En kissnödig sjöjungfru

 

I en självvald stillsam tillvaro kan man inte förvänta sig oväntade händelseförlopp. Det får man skapa själv.

 

Efter att ha ägnat eftermiddagen igår åt att gå igenom hela staden (som inte är särskilt märkvärdig eller stor, en lugn surfstad) och vandra från fik till fik, kände jag mig en aning rastlös. Avslappnad, men rastlös.

 

Bestämde mig. Jag ska gå till karaoke-stället. Ta en öl. Sjunga en låt. Och gå där ifrån. Bara se hur det känns. Hur svårt kan det vara?

 

Laddade med en mojito på en restaurang vid havet. Den var skitstark. Den inneboende, semesterfirande alkistanten i mig kom ut. Jag kunde nästan se hur hon satte sig bredvid mig där, rynkig och sönderbränd i fejset, sippande på drinken och sugandes på en gul Blend. ”Nu Matilda, nu njuter vi” kraxade hon. Jaha, skål då.

 

Jag ville inte vara första gästen på karaokebaren. Det är ju patetiskt.

 

Jag blev den andra. Toppen. Skitsamma. Den vitklädda personalen lyste i UV-belysningen och jag satte mig i baren. Beställde en öl från en sargad brittisk bartender. Hon log mot mig, på ett sätt jag kände mig ytterst obekväm med. Det var ett leende som osade ”oj, men lilla vän. Stackars ensamma kvinna”.

 

-       There you go darling! Are you waiting for someone?

-       No, I’m just here by myself. Just needed a vacation, and some time alone. Just to get away, you know?

-       Mhm, yeah.

 

Hon nickade. Men jag såg i hennes ögon att hon inte förstod alls. Att hon mest tyckte att jag var väldigt märklig. Hon lade liksom huvudet på sned litegrann. Log det där leendet igen.

 

Jag vill inte ha någons sympati. Jag mår bra. Jag vill bara sitta i en bar och ta en öl, själv. Det är inte synd om mig.

 

Men det är så det är. Jag ser ensamma män i barer och på restauranger överallt. Ingen tycker synd om dem. De får bara vara. Kvinnliga flanörer finns det dock inte gott om. Kanske hade det funnits fler, kanske hade fler vågat, om inte samhällets syn på kvinnlig självständighet varit så jävla skev som den är. Vi kan ju omöjligt vilja vara ensamma. Vi vill väl ha bekräftelse och uppmärksamhet, jämt och ständigt? Vi väntar väl alltid på någon? En ensam kvinna är i mångt och mycket en misslyckad kvinna.

 

Bullshit. Det är precis tvärtom, om du frågar mig.

 

Det är dock en intressant skillnad i hur jag bemöts i min ensamhet nu och för bara några år sedan. När jag hade långt, solblekt och svallande hår samt svala sommarklänningar på Kreta för tre år sedan fick jag tonvis med ofrivillig uppmärksamhet från diverse påstridiga män. Busvisslingar och sexistiska ”komplimanger”. Jag fick aldrig riktigt vara ifred, som jag ville. Det var obekvämt och jobbigt och jag visste aldrig riktigt hur jag skulle bemöta skiten.

 

Nu har jag kort flatfrisyr, surfshorts och en gammal skabbig Batman-tshirt. En synlig lesbisk tatuering på överarmen. Nu är jag bara konstig. Men jag väljer det, alla gånger, framför äckliga män. Men ändå är det lite synd om mig. För jag är inte bara ensam, jag är lite konstig också.

 

Så den brittiska bartendern log sitt sneda leende mot mig. Jag log tillbaka, likadant. Bara för att.

 

Ideligen passade hon på mig:

- How are you holding up darling? You okay?

 

Jag tänkte först att hon ska få sin bild av mig bekräftad. Jag kan leka lite med den rollen. Löpa linan ut här va. Så jag beslöt mig för att jag skulle sjunga Dusty Springfields ”I just don’t know what to do with myself”. Perfekt. Vilken show. 

 

Men då plötsligt, från ingenstans, strömmade det in en hel hord av rödbrända, svettiga britter på stället. Det blev ett jävla liv. De delade in sig i lag och spelade musikquiz, nån slags vadslagning och fan och hans moster. Allt annat än karaoke. De skränade, gapade och ställde sig på sina stolar medan en DJ skrek frågor i en mikrofon. Och mitt i allt detta satt jag på min barstol och undrade vad fan jag gjorde där. Nej men jag kanske bara ska gå hem nu?

 

Flydde ut på terassen och började istället snacka med ett gäng tyska surfare. En öl blev två blev tre. Deras engelska var knagglig men vi hade jävligt kul. Tyvärr var de dock tvungna att gå hem och lägga sig efter ett tag trots den tidiga timmen, för de var fruktansvärt stenade hela högen. Vi bytte nummer. Men jag tror inte jag kommer höra av mig. Det var ett sånt där möte som jag liksom bara vill ha, som ett litet minne. En gång satt jag på en karaokebar och garvade tillsammans med tre stenade tyska surfare. Och lärde dem att säga ”skål” på grov skånska.

 

Hur som helst. Trots tvivel beslöt jag mig för att fullfölja mitt uppdrag. Sjunga. Beställde en sista öl och tog en lapp medan en fnittrig tjej sjöng ”Summer of 69” på scenen. Men det blev inte Dustys låt, det kändes bara för deppigt. Tog istället ett säkert kort. Mr Big – To be with you. Det är en av mina bästa karaokelåtar.

 

Jag märkte hur jag började bli en aning nervös. Men så tog jag ett snack med mig själv i mitt huvud. Och kom fram till följande fantastiska insikt:

 

Herregud. Ingen känner mig här. Hela den här ön, den är bara som en enda stor kuliss. Alla de här människorna, de är bara statister i min lilla film här. Jag kan göra vad fan som helst. Det spelar ingen roll. Ingenting kommer få några långvariga konsekvenser. Detta är min Truman Show. Nu kör vi.

 

-       Next person on stage – welcome Matilda!

 

Inga applåder. Bara tystnad. Och bartendern som återigen nickade och log på det där sättet. Hon såg dock mer plågad ut denna gången. Typ ”oj nej, varför gör du detta?” Det sporrade mig bara ännu mer.

 

Jag tog i, för kung och fosterland.

 

HOLD ON LITTLE GIIIIIRRRRL

SHOW ME WHAT HE’S DONE TO YOU

WAAAKE UP

 

Ja, jag sjöng så in i helvete. Om det lät bra, det är en annan sak. Men fan vad jag sjöng. En tjej i magtröja och blonda extensions stod och log i baren, men hennes ansiktsuttryck när hon vände sig om och tittade på mig på scenen ändrades drastiskt till förfärat.

 

I’M THE ONE WHO WAAANTS TO BE WITH YOU

OH I’M THE OOOOOOOONEE

 

Jag bara skrattade inombords. Jag skrattade åt alla på den baren medan jag klämde i på tonartshöjningen. Åt att det var så absurt, alltihopa. Åt att jag visste exakt vad de tänkte och trodde om mig. Och åt att jag visste att det inte alls var så. Fan vad jag äger er, tänkte jag. Jag sjöng rakt i deras bleka, förtvivlade ansikten.

 

Jag har ingen aning om huruvida jag fick några som helst applåder när jag lade ner mikrofonen. Jag bara tog min väska, och gick där ifrån.

 

Men glad var jag. I mina hörlurar sjöng Parken:

 

Jag vill inte veta hur det går

Jag vill inte tänka på framtiden,

det gör mig så rädd för att mista den

 

Säg ingenting om allt jag inte minns

Jag kan inte känna någon ånger nu

Jag kan bara va den jag är just nu”

 

Jag började springa. Jag har inte sprungit ordentligt på två år, på grund av mina jävla knän. Men nu sket jag i dem. Jag bara sprang. Det var så skönt. Jag sprang mot havet. Möttes av världens största måne som speglade sig i vattnet. Andfådd stod jag och bara tittade på den ett tag.

 

Fullmånen gör en knäpp, sägs det. Gud vilken töntig formulering, tar tillbaka den. Men hur som helst så klädde jag av mig och hoppade i vattnet. Ljummet. Tusen stjärnor på den mörka himmeln. Det kändes nästan lite för klyschigt. Men det var gött.

 

Jag satte mig i det grunda vattnet, på en sten. Tittade ner på min kropp. Upptäckte att va fan, jag sitter ju precis som den lilla sjöjungfrun. Skrattade återigen inombords, åt mig själv.

 

Jag kisade mot himlavalvet. Blickade ut i horisonten. Också lät jag det bara ske. Jag kissade. Den lilla sjöjungfrun kissade rakt ut i Atlanten.

 

Också sade hon högt till sig själv ”detta ska jag minnas på min dödsbädd”. Lol. Så dramatisk.


Samvete och cigg

 

Tänkte egentligen blogga varje dag här. Men det finns inte så mycket att säga... Eftersom jag inte gör så mycket. Hänger vid poolen. Lyssnar på dokumentärer. Läser mina Batman-serier. Äter, vilar, skiter, sover. Det är liksom det som är meningen med den här semestern, att jag inte ska göra något. För att jag gjort så jävla mycket den senaste tiden, och har mycket framför mig.

 

Dagen började med frukost och Macy Gray i högtalarna. Nynnade och sjöng lite medan jag kokade kaffe i mitt lilla kök i tvårumslägenheten. Tittade på L Word. Ska se om hela serien. Gjorde mitt lilla hotell-träningspass som jag utformat. Består av situps, armhävningar, squats och hantelträning med en skitstor vattendunk. Är jag störig som berättar detta? Jag är bara nöjd över att jag lyckas ha någon form av självdisciplin här. I övrigt är jag helt disciplinlös.

 

I tisdags kväll blev jag till exempel ganska full. Jag tittade på Annie Hall på min balkong. Drack whisky. Bara log. Som ett fån. Jag var lycklig. Jag rökte flera cigaretter. Jag bestämde mig bara för att det faktiskt är helt okej. What happens here stays here.

 

Ändå får jag dåligt samvete. Av att inte göra någonting. Nu när jag har all denna tid - borde jag inte passa på att få saker och ting gjorda? Fan, aldrig rinner stressen riktigt ut ur mig. Det är lite som om jag har en dömande jury i bakhuvudet. Som säger ”borde du inte gå ut i solen nu när du är här? Vad gör du på ditt hotellrum mitt på dagen? Matilda, du borde utforska ön mer! Matilda, var lite mer äventyrlig!” Suck. Håll käften. Jag gör väl vad jag vill. Det är inte jag. Att hålla på så där, flänga runt. Jag trivs bra i min bubbla. Men jag kan skämmas för det. Även om det bara är jag som är här. Det är märkligt.

 

Någon sa att jag borde hyra en cykel och cykla upp i bergen. Faktum är att jag faktiskt vill det. Verkligen. Men... jag är också lite rädd för det. Med tanke på mitt lokalsinne. Som är obefintligt. Jag kommer cykla vilse. Kan man cykla vilse i berg? Matilda Berggren kan med all säkerhet det, tro mig. Jag vågar inte. Fan.

 

Försöker förstå mig själv. Det här att jag är både trygghetsnarkoman och extremt impulsiv. De två sidorna kommer inte alltid så bra överens. Men ibland har de riktigt kul ihop. Hm. Jag tror ändå att jag måste försöka få de att samsas de sista dagarna här. Något måste jag göra.

 

Jag tänkte att jag skulle kolla upp en karaokebar, gå dit ikväll. Wow – VILKET ÄVENTYR. Nä men va fan jag känner inte en käft här, så jag är inte alls rädd för det. Frågan jag ställer mig är snarare: kommer det ens vara kul, helt själv? Halva grejen med karaoke är ju att göra bort sig inför sina vänner.

 

Det var längesedan jag fick så mycket tid till att tänka. Det är väldigt skönt. Livet hemma ger oftast inte så mycket utrymme för mitt dagdrömmande som mitt huvud egentligen kräver. På förra ensamresan, för tre år sedan, fick jag hemlängtan redan efter tre dagar. Skickade ett tre sidor långt sms till Bettan. Den sortens ångest har ännu inte drabbat mig här. Är det ett tecken på att jag mognat kanske? Kanske det.

 

Nu ska jag gå ut på stan. Hitta lite nya ställen. Ärligt talat, jag kan ju inte gå till samma ställe varje dag. Det är ju sjukt. Sjukt tråkigt. Kanske hittar den där karaokebaren.


Självvald ensamhet - ett privilegium

 
Som rubriken säger. Jag påminner mig själv om detta, hela tiden här. Att jag är lyckligt lottad, som kan välja ensamheten. Det måste jag komma ihåg. Jag kan åka på semester själv, för att jag väljer det. För att jag vet att nästa gång och tusen andra gånger så kan jag åka med vänner, eller familj. 
 
Jag tycker det känns svårt att skriva om detta utan att bli banal. Men jag vill skriva det, för det är så lätt att glömma bort. Att det finns väldigt många som inte väljer att vara ensamma, de bara är det. Mest hela tiden. Ofrivilligt. Jag tänker på det, och jag önskar att ingen ska behöva ha det så. Jag tänker på det när jag är uttråkad. När jag tänker att "nu skulle Bettan varit här" eller "detta ska jag berätta för Calle", då känner jag att fan vad bra ändå att jag kan tänka så. Nog om det. Det blir verkligen banalt. Jag ska liksom inte sitta här och skriva om hur välsignad jag känner mig och skit och mög, det är ju för fan inte intressant för någon. Men ni fattar vad jag menar. Var medveten om dina privilegier, värdesätt dem.
 
Det är bara tisdag och jag har redan hittat mitt favorithak här. En surfig restaurang/bar i en gränd. Om jag känner mig själv rätt, och det gör jag, så kommer jag hänga här nästan varje kväll. För att jag hittar hit. För att jag är så pass lat att jag inte orkar hitta något annat ställe. Men det är väldigt bra här. Wifi. God mat. Schysst inredning. Punkig personal med kaxig uppsyn. De har dreads och sånt. Coolt va?
 
Sitter här nu. Nån jävla kille med gitarr håller på att rigga upp på en scen. Ja, han har bandana och långt hår. Känner spontant: NEJ. Får nog fly fältet snart. Kommer inte orka med det. Om han spelar Jason Mraz "I'm yours" så kommer jag skjuta honom i mina fantasier. Näe, ska hem till hotellet, dricka whisky, smygröka (jag har faktiskt semester!) och titta på L Word. Ja, så får det bli.
 
Ännu en sak som jag blivit äckligt medveten om på senare år: jag kan bli rånad och våldtagen om jag går hem själv i mörker. Men vafan. Jag har ju inget val. Jag orkar inte tänka på det. Just angående gå hem själv i mörker så tänker jag fan fortsätta vara så kallat naiv. Det är inte mitt fel att vi lever i ett patriarkat.
 
Nej men helvete nu spelar han Johnny Cash. Nu måste jag gå.

Ett dumhuve på semester

 

Chartersemester, ensam. För andra gången i mitt liv.

 

Jag bokade den här resan för en månad sedan, i något slags vredesmod. I affekt. Tankarna i mitt huvud just då var till 95% asdeppiga, och kroppen gungade av ångestyrsel. Det blir inga detaljer skrivna angående det här, men vi kan väl säga så här: mitt liv de senaste tre månaderna hade varit ett enda stort rövhål av skit. Jag ville bara komma bort från allt.

 

Ironiskt nog så mår jag avsevärt bättre nu. Och har gjort det ett tag. Här skulle jag kunna skriva något om hur fantastiskt magisk tiden är som kan göra att så mycket bara ebbar ut och försvinner, men det känns lite för klyschigt så skit samma. Jag mår bra. Så det blir inga ångestosande deppinlägg här denna vecka. Det blir vad det blir. Välkomna.

 

Jag har aldrig varit flygrädd. Det är bara det senaste året som jag drabbats av plötslig fasa i flygstolen. Jag har en teori om att det är lite samma sak som med karuseller på nöjesfält. Fram tills jag var typ tjugofem så åkte jag vad fan som helst, och älskade det. Men så kommer insikten om att OM den här mackapären går sönder, ja, då dör jag. Satans glädjedödande. Innan har jag varit lite för naiv för att ens tänka på det. Typ som innan jag upptäckte feminismen. Gick omkring och trodde att allt ändå var ganska så fine, men så snubblade jag över de där genusglasögonen och sen var jag helt enkelt fucked och förbannad allt som oftast. Men gud vad många metaforer det blev här, whatever.

 

Flygrädd var det ja. Jo, där satt jag och försökte läsa flygvärdinnornas kroppsspråk gentemot varandra när vi hamnade i turbulens. Vilket är helt omöjligt. De har ju gått en fucking utbildning där de lär sig att ha leende stonefaces. Vilket bara gör allt ännu mer obehagligt. Jag har läst någonstans att de olika plingen i högtalarna betyder olika saker som bara flygvärdinnorna kan förstå, typ som morsekoder. Pling... plingpling. ”Det kanske betyder att vi måste nödlanda” tänkte jag och tittade på stewarden, men han bara log. Jag hatar dig, tänkte jag.

 

Jaja, denna skräck varade tydligen inte så länge i mig, för jag var fruktansvärt trött. Hade gått upp klockan tre på natten för att ta tåget till Kastrup. Så självklart vaknade jag ett otal gånger av att jag satt med vidöppen mun i flygstolen. Det är så himla förnedrande. Särskilt när man reser ensam. Kan liksom inte skämta bort det med någon annan. Ännu värre är det när man vaknar, med detta vidöppna gap, av att grannen måste komma förbi och gå på toa. Man ba, reser sig upp blixtsnabbt, skrattar nervöst och gör ett halvtaskigt försök att se ut som att ”nej jag har inte alls suttit och gapat dig i ansiktet som en jävla scream-mask nyss!”

 

Varje gång jag reser ensam får jag bevis på vilken disträ människa jag är. Alltså, vill understryka att (ifall någon framtida arbetsgivare skulle läsa detta), jag är väldigt noggrann, välplanerad och kontrollfreakig när det kommer till arbete och kreativa projekt, men när jag är på semester så bryr jag mig inte ett skit. Särskilt inte om det bara är jag själv som jag ska ta hänsyn till. Vilket i sin tur ju oftast gör att jag blir sur på mig själv. Jag hade till exempel inte förbeställt någon frukost till flygresan. Eftersom jag tänkte ”nej, det är bara dyrt och onödigt. Jag kan säkert köpa mat på flyget om jag skulle ändra mig”. Nej, Matilda. Nej.

 

Så där satt jag, skithungrig, medan alla, och då menar jag ALLA ANDRA, på flyget blev serverade frukost. Jag tog en snus. Snål och hungrig. Och sur på mig själv. Blev systematiskt ignorerad av flygvärdinnorna medan de delade ut kaffe och bullar till resterande resenärer. Tre timmar kvar av resan.

 

Till slut frågade jag helt enkelt en av dem om det inte var möjligt att beställa ombord. Hon log mot mig, och jag tänkte att hon var väldigt vacker, för att i nästa sekund blixtsnabbt tänka ”sluta objektifiera kvinnor Matilda, sluta!” Hon gick och hämtade mat till mig, och när jag böjde mig ner för att ta upp min plånbok log hon igen och sa ”YOU don’t have to pay!” Ännu en instinktiv tanke flög förbi i mitt sinnessjuka huvud: ”hon vill säkert ligga med mig”. Blev förfärad av denna undangömda sexist som tydligen häckar någonstans i mig. Idiot. Ja absolut vill hon det Matilda, eller så kanske hon bara gör sitt jobb?! Men kul att ditt självförtroende är på topp. Grattis.

 

Hur som helst. Om den där flygvärdinnan någonsin tänkt en endaste tanke på att vilja ligga med detta dumhuve som är jag, så försvann den med all säkerhet när hon en kvart senare fick mocka skiten ur toan jag gjorde stopp i. Hej, typiskt mitt liv. Jag hade visst glömt att man inte får lägga papper i flygtoaletten. Den varningsskylten såg jag först efter att jag spolat. Bra. Försökte se så oberörd ut som möjligt när jag gick ut från toan och förbi flygvärdinnorna. Jag hade ”This American Life” i hörlurarna när en blekfet man med putslustig min kom fram och pratade med mina grannar, så jag hörde inte vad han sa. Men jag såg att han gestikulerade med händerna, upp och ner ”stopp i toan, de måste rensa den”. Jag höll minen. Ingen kunde gå på toan resten av resan.

 

Jag har stressat upp mig över en hel del den senaste tiden. Att min ekonomi är svajig, att jag måste skriva tal till min systers bröllop, att jag måste skriva på min humorshow, att jag måste förbereda ett konferenciergig jag har om en vecka, stå upp-gig och jobb och jobb och bla bla bla. Men så satte jag mig på bussen till hotellet, och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel. Palmer. Kritvita stränder. Ökenlandskap. Och då släppte allt. Nina Simone sjöng i mina öron ”I wish I knew how it would feel to be free”. När vi anlände till mitt hotell var det bara jag kvar på hela bussen. Det kändes symboliskt på något sätt.

 

Jag har inget lokalsinne. Jag vet att jag är i Spanien, på en ö. Jag kollar inte på några kartor, för jag kan knappt läsa dem ändå. Jag är en dagdrömmande, långsam semesterfirare. Och det är inget jag lider av, tvärtom.

 

Det enda jag har planerat den här veckan är att jag ska besöka öns enda gaybar. På fredag eller lördag. Det får räcka så.

 

Fick en insikt när jag duschade igår kväll. Att när man är ensam en längre tid under sådana här stillsamma omständigheter, så blir det nästan en känsla av att vara utom sig själv till slut. Det tar inte lång tid innan den känslan infinner sig, jag fick den redan efter tjugofyra timmar. Att man liksom befinner sig inuti men samtidigt utanför denna kropp, ensam med alla tankar. Jag går omkring med den. Transporterar den. Matar den. Duschar den. Vilar den. Tar hand om den.

 

Jag sov femton timmar i natt. Nu ska jag sola mina bleka pattar vid poolen.


Kvinnohat

Denna veckan har jag fått äran att gästa instagramkontot @kvinnohat. Det är skitkul! Helt massivt, jag hinner knappt med bland alla kommentarer och likes. Men sköj är det, och lite beroendeframkallande måste jag säga. 
 
Anyhow, i mina första bilder där försökte jag belysa problematiken i att tjejer inte tillåts skämta med sina kroppar i samma utsträckning som män. Utan i första hand är det en manlig blick som avgör huruvida jag är ett sexobjekt eller inte, eller kanske tycker att fan vad hon vill ha uppmärksamhet. Män skojar med sina kroppar överallt, men en kvinna som moonar eller flashar pattarna är vulgär. Helllooooo så trött på detta. Man får tycka vad man vill om flash -och nakenhumor, att det är tråkigt eller whatever, men oavsett så är den inte tilldelad endast ett kön. Jag skrev om detta på @kvinnohat, och i samband med det så postade jag två bilder under hashtaggen #minroligakvinnokropp :
 



Instagram tog bort båda två. Tradigt. The irony! Men nu finns de här på min blogg och där stannar de. Tjoho!
 
Under min tid som programledare på Ligga med P3 tog jag upp detta i en krönika. Lyssna gärna på den här.
 
 

Ja en sak till förresten

Ni måste läsa min kompis Karins blogg. Den är så himla bra. Det var allt, hej.

Sak jag undrar

 
1. Vart tog Hajen vägen? 
2. Varför finns låtarna inte på Spotify?
3. Släppte hen aldrig en skiva?
 
Ok, det var tre saker. Men jag vill ha mer Hajen. Kom tillbaka.

Jag vill, jag kan, jag ska blogga

Hej. Det kommer bli mer bloggande framöver. Det vill jag iaf. Det har varit så mycket skit å mög i mitt liv den senaste tiden bara, men nu börjar det klarna opp. Eller vafan jag vet inte men hur som helst: jag vill, jag kan och jag ska blogga mer. Jag är inte rädd. Framförallt blir det nog ett väldans bloggande när jag åker på min andra ensamcharter i påsk. Då ska jag unna å götte maj. Och blogga. Tänkte ba säga det.

Puss

Allan ♥

 

Vika trianglar

En tidig vårkväll för två år sedan satt jag på golvet i min etta. Jag hade tagit ut alla plastpåsar ur min plastpåslåda, och jag vek dem. Det var ett trick jag lärt mig av en vän, att vika plastpåsar till små trianglar, så att de nästan inte tog någon plats alls i lådan. Ett av de bästa tipsen jag fått. 
 
Kvällen innan hade vi pratat i telefon. Och bestämt. Att nu är det vi, bara vi. Jag ville ju bara vara med dig, och du bara med mig. Och just den här kvällen blev kanske längtan för lång, jag vet inte. Men jag fick ett ryck, och började vika plastpåsar fast jag gjort mig fin och du skulle komma vilken sekund som helst. Och det gjorde du också. Du skrattade lite förundrat. "Vad håller du på med egentligen?"
 
Men så lärde jag dig tekniken också satt vi där båda två i mitt kök, och vek tillsammans. Triangel efter triangel, och vars ett glas vin. 
 
"Nu är vi ihop."
 
Jag minns inte vem av oss som sa det. Men jag minns det som unisont. Ett rus i bådas ögon. Jag kysste dig i havet av plasttrianglar. 
 
2014 för en vecka sedan. Dagar har gått sedan jag såg dig sist. Jag vet inte varför, det känns meningslöst egentligen, men jag vill göra fint i lägenheten innan du kommer tillbaka. Kanske var det att jag liksom ville ha ordning på något, kunna kontrollera åtminstone något, när allt annat är ett hav av känslokaos. Jag diskar, viker tvätt, dammsuger. Lyssnar på podcasts, skrattar högt för mig själv och glömmer bort hur jag egentligen mår. Får syn på den där förbannade plastpåslådan. Har inte kunnat stänga den på ett tag nu. Fan, om jag inte skulle ta och vika dem sådär i trianglar? Hade glömt bort det tricket. 
 
Viker, viker, viker. Triangel efter triangel. Ensam på golvet i vårt kök. Tills det slår mig. Plötsligt sjunker det bara in.
 
"Imorgon gör vi slut."
 
Hålet i mitt hjärta kommer svida länge. Men nu går det i alla fall att stänga plastpåslådan.

Vem bryr sig om ett jävla hav emellan oss?

 
 
 
 
 
Fem timmar skype och jag är egentligen sjuk och ska jobba imorgon, klockan är halv två och jag behöver sömn. Men skitsamma, jag älskar ju dig. Du visar din motorcykel, den är din nya flickvän säger du. Din hund, Hank. Ditt hus där du och Cianan bor nu. Äntligen flyttade du hemifrån. Solen skiner i San Jose, här är det becksvart. Och jag vill bara komma över en stund, hänga. Önskar det var en bussresa bort. Så känns det ju nästan, när du är där på min skärm, levande, pratar, lyssnar. "I threw up in a taxicab last night, shit I wasted so much money on drinks for all of my friends".
 
Jag trycker på den röda luren. Borta. Jag är i Sverige igen. Min klocka tickar här i vardagsrummet. Jag måste se dig på riktigt snart igen. Brendan.

Jag tänker på tvåtusenelva

 
Att rota i Photo Booth-mappen är att rota i tusen självporträtt, och tusen dagar. Som den här bilden. Tvåtusenelva. Samma fotomin som nu, en annan Matilda. Jag påmindes om att jag ofta omedvetet tänker på just det året. Det var så mycket med tvåtusenelva som satte spår i mig. Många brytpunkter. Jag tänker på hur jag såg ut då och på vem jag ville vara. Allt utom det jag egentligen var, bräcklig och skör. Tänker på hur mitt hjärta krossades två och en halv gång, av tre stycken men speciellt en, och hur det sedan sakta blev lagat av en fjärde. Allt på samma år. Och jag tänker på ensamresan till Kreta. Jag brände ögonlocken och försökte även bränna minnen som sved men det gick inte så bra. Det var en resa som var ganska innehållslös, men jag kommer aldrig glömma den. Rent aktivitetsmässigt hände knappt ett skit, men i min hjärna pågick en massa saker. The first cut is the deepest och jag tänkte att nej, detta kommer aldrig gå över och inte fan kommer jag bli stark av det heller. Men en bortglömd bild i Photo Booth kan få en att inse tre år senare att fy fan vad jag blev det. Hur det nu bara är en av alla historier som passerat i mitt ännu rätt så korta liv. Ett minne, som slutade göra ont för så pass längesen att jag inte minns när. Tvåtusenelva. Jag tänker på att jag hade mitt drömjobb men aldrig riktigt kunde njuta av det för jag visste fortfarande inte vad fan jag skulle bli av eller vad jag ville. Jag tänker på hur det verkligen var året då jag älskade, så jävla innerligt och på riktigt, för första gången i mitt liv. Hur förlösande och facking smärtsamt det var på samma gång. Min lilla etta, 28 kvadrat. Jag saknar den ibland. I mitt huvud finns den kvar, precis som den var. Tänker på taxiresan från Moriskan med henne första natten. Och hur det känns som att den bara fortsatte i ilfart fram till nuet, till vår lägenhet. Där jag nu sitter och tänker på tvåtusenelva. Och på hur det året på ett sätt gjort att jag klarat av början på det här året. Som varit helt jävla oerhört skitjobbigt. Bara på en månad har jag gråtit mer än vad jag gjorde hela år tvåtusenelva. Men just denna för jävliga början gav mig ett bevis på att jag tacklar skit på ett nytt och bra sätt. Och på att tvåtusenelva är längesen nu. Att känna att man vuxit och växer. Det är väldigt skönt. Fortsätt knaka du lille inre, om tre år tänker jag kanske på tvåtusenfjorton.

Alla dessa summeringar och årskrönikor

 
Som en bekant på fb skrev: "Orka summera ett år, jag minns knappt vad jag gjorde förra veckan." Ja men precis.
 
2008 hade jag som nyårslöfte att sluta fega och prova de saker jag drömde om men var rädd för att misslyckas med. Som Nike-reklamen, just do it. Det löftet har följt med sedan dess och är numera ett mantra snarare än ett löfte. Ibland känns det rövsvårt, men jag försöker att påminna mig själv då och då om allt göttigt som kommit ur det. Det är ett ständigt pågående arbete i min hjärna. Just detta året kändes det extra svårt extra ofta.
 
Jag vill inte summera eller blicka tillbaka, det gör jag redan nog som det är, varje dag typ. Och det är ganska destruktivt. Idag är det tisdag. Det får räcka så.
 
Men jag kan säga som så här:
Jag ska försöka tycka att jag är rätt så jävla bra för det mesta, lite oftare. Och tänka mindre på vad jag inte är eller borde vara. Jag kan inte lova. Men jag ska verkligen försöka.
 
Jag lovar mig själv att inte lova mig själv något. Jag vill bli överraskad.
 
God ny tisdag.

Julklapp: coola bilder på coola Willow Smith

Som vissa av er kanske redan vet så är jag ett megafan of Willow Smith. Världens coolaste barn.
 
Här kommer en massa bilder på henne!!! För att jag vill det.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förresten, jag såg en intervju med hela familjen Smith på Oprah från typ två år sedan kanske, och där ställde Oprah hundratals frågor till lillkillen Jaden om typ hans skådespelartalang, hur vältränad han var (hallå det e ett barn?) etc osv, men Willow fick bara en fråga, och det handlade om att hon hade kort hår. Fuck deeeet. Jaja, hon kommer blI SÅ MYCKET BÄTTRE Å STÖRRE. Glöm ej var ni läste det först.
 
 

bloglovin
RSS 2.0
Design: Patrik Lundberg