Matilda - panik, pepp och pilsner

IDAG HAR JAG DUSCHAT NAKEN MED ANDRA NAKNA KVINNOR. Ja, det vill säga, jag var för första gången på mycket länge på badhuset. Först kändes det lite ovant, sen var det rätt gött, frihet liksom. "Ja, här står jag och gnuggar dubbeldusch mellan benen helt offentligt, men det är lugnt, för där står du och torkar rövklykan med din handduk från Malta 2004 med sånna där akvariefiskar på". Det är liksom den enda gången det är socialt accepterat att på alla sätt och vis exponera sig själv i all sin fulla glans helt avsexualiserat. Här skulle jag kunna skriva något om sjuka kroppsideal. Det skulle jag kunna. Göra.
Anyhov, mitt spontana besök på Högevallsbadet är början på mitt nya träningsprojekt. Jag har börjat motionssimma! Det är lide nice, man bara simmar och liksom blir ett med vattnet, tar det i sin egen takt, känner inget svett som rinner. Och man känner utmattningen först när man går upp ur bassängen, men det är en sån go utmattning som säger "Well done, champ!" Man liksom känner hur absen redan har börjat göra premiär. Sen går man och chillar i bubbelpoolen.
Gym är bull, en jävla faschionshow eller typ Nike-reklam med massa töntiga show-offs som stönar och glömmer tvätta bort pungsvetten efter sig, jag får ångest av gym. Simning däremot, där finns det bara några få charmiga nackdelar. Nojor såsom "Har jag en snorkråka som hänger från näsan?", och "Ser jag ut som en uggla för att mascaran inte är waterproof?" eller "Bubblade det när jag fes i vattnet?".
Nu när jag har spenderat 600 spänn för ett fem-månaderskort, bor nära simhallen och gillar't, så ska det väl ändå inte finnas nån risk att mitt nya träningsprojekt skiter sig. Nu blir det åka av, jag är redan taggad på Beach 2009!
En till bonus med att använda simning som träning är självklart bastun. Jag hade glömt alla bastu-stereotyper som av en konstig anledning alltid finns där, i det skitvarma rummet. Jag vet inte hur det är hos karlarna i deras bastu, men sen jag var liten har jag iaf noterat att den mest utmärkande bastustereotypen "utfläkerskan" alltid är på plats. Ni vet, den där medelålders kvinnan som helt ohämmat fläker (bokstavligt fläker) ut sig över en hel bänkrad. De är lite småmulliga, kurviga, särar självsäkert på benen utan att skämmas det minsta för sitt sjögräskönshår som växer som murgröna ner på innanlåren. De går inte att undvika dem om man så skulle blunda, för de utbrister vissa läten som bara utfläkerskor utbrister, såsom "aaah" och "mmmm". Idag när jag för första gången på något år entrade bastun, så fanns hon självklart där. Mycket riktigt, hon hade spritt hela sitt medelåldershull över en hel bänkrad, sjögräset likaså, och utbrast ett glatt "Hej hej!" när jag kom in. Som den ganska orädda intejättesvenskskadade människa jag är hälsade jag glatt tillbaka. Det var bara jag och utfläkerskan i bastun. Jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Skulle jag bara go with the flow och köra samma race, och bli en utfläkerska delight? Jag övervägde men körde lite blygsamt på en mer casual stil, jag var naken utan handduk, jag menar hon hade ju ändå lagt alla korten på borden, med besked. Försökte lite avslappnat luta mig mot bastuväggen men upptäckte att aj där bränner man sig. Satt med benen i kors med snygg hållning. Försökte stöna likasinnat. Inspekterade mina tår. Kliade mig på magen. Fem minuter senare gick jag ut. Jag klararde inte pressen. Utfläkerskor är oövervinneliga i bastun. De äger bastun. Jag tror att det har att göra med att de hade förmånen att vara unga under den sexuella frigörelsen på 70-talet, medan vi 80-talister missade hela kalaset och började ha bikini när vi var 6 år. Missförstå mig rätt, jag har respekt för utfläkerskan. Hon är självsäker, livsnjutare (åtminstone i bastun), är kvinna och damn proud of it. Utfläkerskan, you can't miss her. Hon är alltid där, har alltid varit där och så ska det nog vara. Nästa gång kör jag fan all in och fläker mig jag med.

Förresten, vem använder näsklämma när de simmar? Man kunde köpa det i receptionen. Det måste vara den töntigaste simatteraljen ever.


Avvikare. Idag har jag nog författat det mest elakaste mailet från mig nånsin. Varför? Utan att nämna namn, jag har haft vad jag antar kallas en "stalker" som under ett års tid mailbombat mig med socialt inkompetenta och smått desperata meddelande på diverse communities. Först kändes det harmlöst, men efter att jag nekat den femte vänförfrågan på facebook började det kännas jobbigt. Idag fick jag ett mail som jag bara kände var droppen. Så, jag försökte leta reda på dissfitt-matilda som tydligen fanns där inne djupt djupt i ilskesjön, och svarade.
Stalkerns mail:
"Hej. Du har fått detta mail då jag har försökt nå dig, få tag på dig... men utan något resultat !
 
Har jag inte ditt nummer eller har jag fel nummer ?
 
Du kan väl hör av dig..
 
tack på förhand. "

Mitt horribla svar:
"Okej. Jag känner inte dig. Jag har aldrig lagt märke till dig på Spyken. Jag har inget utbyte av att lära känna dig. Och efter alla socialt inkompententa försök från din sida att försöka "få kontakt med mig" har jag verkligen inget intresse av att lära känna dig. Jag är ingen otrevlig människa, det är kul om du gillar min musik, men jag tror du måste lära dig att spela inom vissa sociala ramar. Lär dig ta en hint, om jag inte svarat på några av dina mail på facebook eller din hundrade vänförfrågan, så betyder det att jag inte är intresserad av att lära känna dig. Att skriva till någon och ärligt rakt ut säga "Hej, vi gick på samma skola, jag tycker du verkar ball" är okej, och om jag svarar och vi båda känner att vi har nåt utbyte av vår konversation, då är det okej. Men att skriva till en person upprepade gånger om helt oväsentliga saker som att vi gick på samma skola, du "kände" nour, hjälper inte. Jag bryr mig inte. Det är störigt. Vad vill du ha ut av mig egentligen? Kan du förklara det? Eller nej, gör inte det. Sluta höra av dig. Jag är ledsen att jag är så hård men det verkar ju inte finnas någon annnan utväg.
Att när du ser mig på stan följer mig med en sjukt obehaglig blick gör ju verkligen inte saken bättre. Vem fan är du egentligen? Vad vill du mig? Det enda jag ber dig är att bara lämna mig ifred, hoppas det inte känns alltför svårt. Maila inte mig, skicka inga vänförfrågningar, sluta stirra med psychoblick, försök aldrig ringa mig. Jag har aldrig gett dig mitt nummer, och tänker aldrig göra det. Herregud, jag har aldrig ens pratat med dig!
 
Svara inte på detta mailet.
Hejdå. Och jag menar hejdå.
(By the way, det finns säkert någon kvällskurs i social kompetens som du kan gå).
/Matilda Berggren
0705114966"

(Det är inte mitt mobilnummer, ring det så fattar ni)

Om man inte upplevt detta irriterande stalkande jag upplevt under ett års tid kan man vid första anblicken tänka att vilken jävla biatch hon är, Matilda. Må så vara. Jag kände bara att nä, nu får du sluta.
Sen fick jag dåligt samvete. Jag är sjukt dålig på att vara taskig. Tänk om han blev mobbad i skolan? Tänk om han blir jätteledsen? Tänk om..tänk om han är utvecklingsstörd?! Herregud, tänk om han är utvecklingsstörd. Vad har jag gjort? Jag skulle ignorerat som vanligt. Han läser säkert med största sannolikhet min blogg också, så har han läst det här så är jag ju med råge en sjukt vidrig människa. Men jag vill inte hänga ut någon, och jag skämtar inte på någons beskostnad. Jag är bara tvungen att lätta på samvetet. Jag har faktiskt lite ångest. Samtidigt som det kändes helt okej att bara sätta ner foten och säga låt mig va.
Okej. Är jag en omoralisk människa?
Skitsamma. And the beat goes on.

Gå och simma folk!

Trackback-URL för detta inlägg: