matildaberggrens.blogg.se

yo mofos.
jag är i östersund av alla ställen. har hänkat på nours turné.
hm, har inte så mycket mer att tillägga. vi har det bra. vi tramsar, dricker rödvin, får fina moments och säger saker som "tänk vad länge vi har känt varandra" och "jag är nykär i dig min bästis " och annat som är bra för själen.

på tåget upp till sthlm såg jag agneta sjödin. hon hade en sån där scrunchy eller spunchy eller vad fan det nu heter i håret.. ja, ni vet ett sånt där bubbligt hårband. och jag kände liksom att, det är inte okej. undrar om hon alltid har den. undrar om hon sover med den. undrar om den liksom har hängt med sen typ.. 1994? vad vidrigt.
vad taskig jag är. vill agneta sjödin ha bubbligt hårband så ska hon väl få ha det. hon är säkert jättesnäll ju. hjälper fattiga barn i etiopien. det har man ju sett på sånna rädda barnen-galor. ger dem nya fotbollar och sånt.
men ändå. det rättfärdigar inte en bubblig hårsnodd anno 94.


för övrigt har jag blivit kär i brandy. det här är min nya favvo:

onsdag-söndag vecka 11
en summering.

onsdag:
jobbet. jag har sett människor nära döden. som varit precis vid slutet. men aldrig någon som inte andas, vars hjärta inte slår. jag har inte varit närvarande. men jag visste att det skulle hända förr eller senare, med tanke på att jag har det yrke jag har. bara inte den onsdagen. men det gjorde det, och det gick så snabbt. mitt första dödsfall. kvällen innan hade jag hjälpt henne byta om och lägga sig som vanligt, vi hade pratat och skrattat lite. dagen efter var hennes blick tom och okontaktbar. några timmar senare somnade hon in. bara sådär över en natt. jag tyckte mycket om henne. men det kändes ändå bra på något sätt att jag fick vara där, att jag fick hjälpa till att göra henne fin och lägga blommorna i hennes händer, pussa henne på pannan och säga hejdå. "mycket färger ska det vara!" sa hon alltid när jag skulle välja kläder till henne. jag höll med. jag hoppas att hennes himmel är färgglad.
på bussen hem blev jag tårögd, och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det. jag kände inte henne särskilt väl, och vet såklart att så är tidens gång. gamla människor dör. men jag gillade verkligen henne. kanske var det chocken av att jag för första gången tagit hand om en människa vars själ lämnat rummet som kom först då, på bussen hem. kanske var det en tomhet, kanske var det en blandning. det var liksom första gången jag insåg på riktigt att folk faktiskt dör på mitt jobb.




på kvällen drog jag till danne och fick precis en sådan kväll jag behövde. först kom emil, min fina emil som var på besök från london. hade inte sett honom på typ ett halvår. sen kom nour, min älskade nourtös var hemma från sthlm, och sen kom moa! som jag inte sett på fucking aslänge sedan hon drog till sydamerika. och det var vi, och det var bettan, och det var calle och det var hilda, jesper och felix. vi åt knytkalasmat tills vi sprack, pratade 17-årsfyllor vi haft tillsammans (tydligen har jag på den beryktade garage-festen 2004, aspackad på sedvanlig saranoff-vodka, stått och skrikit "men hångla med mig då!!" till en stackars oskyldig emil. vad roligt. att man är 22. och inte har förändrats ett skit fem år senare), och bara hade det skitbra. klockan sju på morgonen kom jag hem till en understimulerad katt men somnade i min harmoniaura.

torsdag:
gick till mitt nya extraknäck, en tant jag hjälper med lite enkla saker och tjänar lite cash. som jag hade tänkt lägga undan till usa. att pengarna den här gången gick till alkohol och nikotin är en annan sak. nästa gång lägger jag undan! okej.
på kvällen kände jag mig sådär mållös och meningslös som man gör om man börjar klockan sju på morgonen nästa dag, men överraskade mig själv genom att slänga ihop två sjukt goda lax-wraps. bara sådär! häpp. jag ville fan ligga lite med mig själv. fantastiskt. var får jag alla dessa kulinariska kreationer ifrån? i love it.




fredag:
fest på smålands. i calles ära. jag blev full. jag blev youtube-dj och festen exploderade. jag var glad. men ledsen för jag visste att nu är det no more calle som kommer över och röker på min balkong och deppar med mig. det är lite för jävligt. men jag hoppas ändå det går skitbra för calle i london. det kommer det göra! vi sa aldrig hejdå, lika bra. jag är så jävla dålig på sånt. pompösa farväl har väl aldrig varit min starka sida. jag skämtar alltid bort det med typ "eh men bara så du vet så har jag eh.. LEGAT MED DIN PAPPA HAHAHAHAHHAHAHAHA".
nu är iallafall moa min nya granne, och det är ju alldeles utmärkt. för hon röker ju också.

lördag:
bakis. hemskt. jobb. sen åt jag en skitgod middag hos min faster. trevligt, jag gillar min släkt.
jag hade namnsdag. jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt den saken. fan vad värdelöst det är med namnsdagar. inte alla får ha en. och har man en får man inte ens några roliga presenter. men varför skulle man få det? grattis, för du heter matilda. det är ju alldeles fantastiskt att det står ditt namn här i kalendern. det måste firas! eller vaddå? bara för det ska jag ha en ASFET namnsdagsfest med buller och bång nästa år. och alla måste klä ut sig till mig!
annars var det inte så mycket lördag. jobb tidigt nästa dag. så det var bara att gå hem och glo sig själv i spegeln, säga "usch" och gå och lägga sig.

söndag:

pappa lagade indisk mat from scratch till hela familjen inklusive petter och hans ömma moder. jag har varit mätt i ett dygn. SKADAT GOTT. sicken far man har.




jag har kommit till den deppiga insikten att jag inte kan eller vill sluta röka. förlåt mamma. det är fan inte lätt. livet blir ju så mycket coolare.
ikväll rökte jag på min balkong till duffy - breaking my own heart och det var ju bara så rätt.

avstickare:
en gång låg jag i vilorummet på jobbet och upptäckte att om jag fotar mitt finger i en viss vinkel med min mobil så ser det ut som om jag har en jättestor och köttig kuk. äckligt men bilden har ändå ett visst underhållningsvärde.




när vi ändå håller på så ska jag ladda upp en skitsnygg bild på, hör och häpna, mig själv.



jag gillar den för den är sådär 80-talssuddig.


det var allt.
nu ska jag röka och tycka (synd) om mig själv igen.

jadå, i did it. satte på mig mina fuladidas och sprang hela min joggingrunda för första gången på typ ett halvår. trosorna skar in i häcken, svetten lackade och hållet tog ett stadigt tag om ölkaggen. men min feta playlist pumpade och jag sprang och flåsade och det var gött. att springa för första gången efter ett sunkigt uppehåll är lite som tillfredställelsen av att sortera skivbacken eller typ färga håret. fan vad kassa metaforer. anyhuv, sen satte jag på george baker selection - little green bag på hög volym och tog en dusch, och sjöng specifikt med i "looking for some happiness but there is only lonelyness to find". men sen tänkte jag att fan, nu är det snart vår och let's fucking go liksom. jag börjar om, suddar ut, yeah jag ska snart till usa och ska plugga i höst. YES!
nä. jag bara skoja. egentligen tänkte jag "jävla skit. jag är känslomässigt instabil, relativt orolig och har aldrig pengar. jag vill inte fylla 22! hur fan ska det gå?" men det kändes lite trevligt att iaf få skriva att jag tänkte på det där nytänkande sättet.
jag har i alla fall en skitsnygg kropp. jag svepte förbi spegeln, naken. och jag var bara tvungen att göra ett sånt där pistoltecken mot mig själv och säga "you still got it!" högt. vi har våra moments, jag och jag.
MEN VARFÖR VILL INGEN LIGGA MED MIG?