160
onsdagnatt:
sedan följde en torsdag innehållandes en lång, dryg arbetsdag som avslutades med ett krismöte om hygien, där vi diskuterade extremt viktiga saker såsom att "man faktiskt måste hämta en ny rulle toalettpapper till personaltoaletterna OM den första tar slut, hur svårt kan det va? det är ju froktansvuärt irriterande." (tänk bred undersköterske-skånska), och att vi ska använda RÖD wettex till diskbänken och BLÅ wettextrasa till borden. yes, team spirit. asså jag blir som ett barn på våra jobbmöten, jag klarar inte det bara. ännu svårare är det ju om man sovit endast en timme (!) natten innan. min chef tycker att jag är så jävla störig, det ser man på hennes blickar. för jag känner alltid (lite som chandler i vänner) att jag måste dra världens sämsta skämt med jämna mellanrum under mötets gång. hon tycker jag är så jävla oseriös. men för fan, NI DISKUTERAR WETTEXTRASOR OCH HURUVIDA MAN KAN DISKA DEM I DISKMASKIN ELLER EJ! klart man blir rastlös. jag inledde mötet med ett extremt dåligt skämt om min stol:
"asså när man sitter på den här så låter som om jag fiser.. men asså det gör jag inte, det är stolen som låter."
total tystnad. för jag råkade säga det samtidigt som chefen stormade in och sa "ja, välkomna allihopa."
fast jag lyckades få henne att dra på smilbanden åtminstone en gång:
min chef: "ja det finns faktiskt en sorts människor som är de största dyngspridarna i vår bransch, vi har inte så många av dem här men, kan ni gissa vilka? de är riktigt grisiga"
jag: "män?"
kom hem, och var så jävla opepp och skittrött. ett brev med en present från min vän staffan hellstrand piggade dock upp:
"Till Matilda, min evigt festande vän"
Creddigt.
mina nya surf-shorts från humana piggar också upp.
nu ska jag jobba till klockan 22. det känns fantastiskt.
helgen blir däremot asfet, smålands nation is the place to be imorgon!
159
ser mycket fram emot den feta respekten jag kommer få av kidsen på gatan med mitt wu-tang-wristband.
158
Skärmsläckaren på jobbet.
Fina kollegor man har.
157
också kom lönen, också var man fattig igen. jag kan inte förstå, hur går det ihop? jag vill ha kärleksbrev från telenor och com hem och min hyresvärd istället. "bäste kund! ni behöver ej betala denna månad, för du är så himla snygg, vacker och fantastisk! PUSS HAR VI CHANS PÅ DIG?"
nu ska jag röka morgoncigg på min balkong. så. jävla. coolt.
156
soundtrack: http://open.spotify.com/user/metalda/playlist/7FsmPvC9CSoLl1J8yREvs4
hej. jag tänkte skriva om en grej som jag aldrig skrivit om här. en ganska så jävla fittig grej. jag har funderat mycket på det en längre tid, så pass att det blivit oundvikligt att inte skriva om det. det är lätt att skriva om framtidsångest. det är lätt att skriva om destruktiva företeelser. det är lätt att skriva ironiskt igenkännande. det är skitsvårt att skriva om kärlek. av hundra olika anledningar. kärlek gör dig till världens mestönt, dessutom är kärlek överlag världens jävla klyscha, hur du än formulerar dig.
det är konstigt med förälskelser, de liksom smyger sig fram och sprider sig i kroppen som ett sköntont virus helt ohämmat när du minst anar det. jag vet inte om jag gillar det. som att röka. man tar sina bloss, tänker, "jag får inte cancer, inte jag, jag får inte cancer." man kysser någon, tänker, "jag blir inte kär, inte jag, jag blir inte kär." jag har varit förälskad två gånger, i två olika personer, och båda gångerna gick det åt helvete. båda gångerna hade en fantastisk euroforisk början, men inget slut. bara ett obekräftat tomrum. bekräftelse bekräftelse åh åh du och jag yes yes, sen.. ingenting.
jag var med i en gameshow på tv4 en gång. min pappa och jag hade skitroligt, och visst var jag medveten om att vi antagligen inte skulle gå hem stenrika. men visst tänkte jag även i bakhuvudet att "kanske, kanske.." och vi var nära, vi kunde vunnit 45 000 spänn. men vi hade två fel, och jag log och tog emot blommorna och tänkte "vi hade kul, vi hade kul! skitsamma". fast jag var jävligt besviken. det var ju så nära. det var lite samma känsla. vi kunde blivit rika en gång. jag kunde blivit lyckligt förälskad en gång. men häpp.
mina föräldrar har varit gifta i snart 27 år. de är fortfarande kära i varandra. jag beundrar deras kärlek, deras uthållighet. ändå har jag så svårt att tro på den, den lyckliga kärleken. mina dåliga erfarenheter bidrar till min bittra inställning till det här med förälskelser. jag kan inte annat än förknippa kärlek med antiklimax. och jag hatar antiklimax! inte min grej, liksom. jag känner mig så obekväm, obekväm med den otroliga självrannsakan som kommer på köpet med förälskelser. plötsligt minns man inte hur man var innan man jämt och ständigt gick och tänkte på samma person hela hela tiden, och på hur man ska få dennes bekräftelse. vad gjorde jag innan? vad gjorde mig lycklig? man vill tillbaka. det är hemskt. man blir lite störd liksom. vill röka filmiskt till alla låtar som handlar om olycklig kärlek, laddar upp skittöntiga posebilder på facebook, går ut och joggar och hoppas att personen bara av en slump ska passera förbi och liksom se hur atletisk man är, man väntar lite längre med att tvätta bort sitt smink om man har en snyggdag för kanske kanske personen kommer höra av sig och liksom vilja ses yeah right, och man kanske är på samma klubb en lördag och då skrattar man lite extra högt för att han/hon ska höra att man har SKITROLIGT utan honom/henne, fast man egentligen står högst upp på mount fuckme och bara "TYCK OM MIG! VAR KÄR I MIG! FATTA ATT JAG ÄR BÄST, FATTA!" till en person som man kanske egentligen inte hade velat vara med om man blev bekräftad tillbaka. ja, gud. gud skapade ju människan så att hon vill ha det hon inte kan få. tack, kära gud. kära lilla bajsgud.
för två år sedan hade jag aldrig varit kär i hela mitt liv. inte märkbart iallafall. jag var ganska nöjd med det. jag hade mig själv, kärlek från och till mina vänner och min familj. kände mig stark. okababel att åtrå något jag aldrig känt. det är väl just det som gör så jävla ont, att när det väl sköljer över en, kärleken, så inser man hur sårbar man är. och liten.
mina förälskelser har varit som när man var barn och det var godisdags och man blev helt jätte-exalterad och sen så kom en jävla vuxen och bara "va? ska DU ha godis? va? men du tycker väl inte om godis? nääää? hahaha bara skoja höhööhöö". haha. det är inte roligt, okej? bara ge mig godiset, eller skit i det. mina förälskelser har klappat mitt hjärta varsamt och tryggt, sedan bara lagt det åt sidan och lämnat mig med en orolig själ och ett stort frågetecken som de skitit i att räta ut. det är orättvist. det är orättvist att vara kär. orättvist att man inte kan läsa den andras tankar; tänker du på mig som jag på dig? är du lika störd, bara lite bättre på att dölja det? det är orättvist att man inte får vara ärlig, att man måste spela spelet. äckelspelet med "nu har jag skickat ett sms så nu har jag förbrukat höra-av-mig-biljetten för den här veckan". och analyseringarna, gud, alla dessa analyseringar. av ord. av blickar. av små sekunder. av ens eget beteende. hur såg jag ut när han såg mig? är jag ful? pratade jag för mycket om mig själv? är jag dryg? det tär ju så på nerverna att gå omkring och spela ascool hela tiden. och misslyckas. att få vara lite mjuk och töntig, det borde vara en rättighet. inte en källa till rädsla.
usch. nä. onda onda osäkra kärlek.
gillar du att bli aspackad? delar du samma faschination som mig för saker som är producerade på 90-talet? gråter du som jag varje gång du ser filmen farväl falkenberg? kan du få glädjetårar och kanske till och med bli lite småkåt av färgglada sneakers? är du en evig nostalgiker? då kanske jag skulle kunna vilja ha dig. och du mig. hör av dig vettja. eller nä. gör fan inte det. låt mig vara. låt mig vara stark och oförälskad. det blir bäst så.
155
ibland när jag har tråkigt går jag in på adidas originals facebook-sida, bläddrar igenom deras house-party-bilder, och får ögonorgasmer. också suckar jag, och gråter lite materalistiska krokodiltårar för att jag inte får vara med.
ber till the lord, snälla jag vill också vara full och skitsnajdig med andra snajdiga, creddiga adidas-människor på en fest med typ en dj som ser ut som nån i run dmc.
nån dag, en vacker dag ska det ske. ha, typ aldrig. adidaldrig.
154
fem saker jag ogillar med mig själv/skäms för:
x att jag pratar för mycket om mig själv när jag blir nervös eller onykter
x att jag ständigt analyserar om jag pratat för mycket om mig själv när jag varit nervös eller onykter
x att jag egentligen är en tönt som bryr mig skitmycket om vad andra ska tycka om mig
x att jag ibland, istället för att gå och lägga mig, spenderar tid på att titta på "pictures of me" på facebook och tänker befängda saker som att jag t ex "var mycket snyggare för ett halvår sedan"
x att jag drar fel skämt vid fel tillfälle skitofta och därmed kanske till och med sårar folk på kuppen
x att det för mig är en både psykisk och fysisk omöjlighet att passa tider
x att den här listan blev fler än fem punkter
x att jag gör en sån här lista överhuvudtaget
saker jag gillar med mig själv:
x ATT JAG ÄR SNYGGARE, COOLARE OCH ROLIGARE ÄN DIG
en annan sak som jag gillar:
x att aqua ska göra en comeback.
153
EN HÖGLJUDD KONSVERSATION MELLAN MEDELÅLDERS KVINNA OCH PERSONAL I APOTEKS-KÖN HÄROMDAGEN:
- Jaha, så nu blir det fuktigare då..?!
- Ja oh ja, men har du ingenting där, inga flytningar eller så?
- Nej gud nej, det är helt snustorrt där nere.
- Jaha, ja så kan det bli, helt normalt men man vill ju inte ha det så.
- Nej, det är ju så jobbigt, särskilt när man ska ha sex ju.
- Ja, ja oh ja!
Det var inte själva samtalsämnet i sig som jag fann obekväm, jag menar, woman I feel you. Nej, det var mer själva stämningen. Liksom den här svenska "Det här är HELT NORMALT och INTE ALLS KONSTIGT så därför ska vi prata JÄTTEHÖGT SÅ ATT ALLA KAN HÖRA OM KUNDENS VAGINALA TORRHET precis som om vi pratade om trädgårdsbestyr!" Jag var lättad av att jag bara skulle ha linsvätska och ett paket tuggummi den här gången. Och att PH-värdet är i sin ordning för min egen del.
152
om ni missade min sexiga röst i P3 idag, så går det bra att klicka här och lyssna på programmet från den 11/5.
gör det.
but you aint heard nothing yet, there is more to come. i sinom tid.
fridens.
151
om de här skorna nånsin blir mina, då ska jag aldrig mer be om någonting i hela mitt liv.
jag har drömt om dem i typ två år nu. jag dör.
150
typiskt. han hatar min även i drömmarna.
149
hej! nu ska jag berätta om min valborg. en valborg alldeles för händelserik för att uteslutas från bloggen. en valborg som började i parken och på en stillsam tjejmiddag men som slutade i förolämpningar av en okänd students pinsamma åkommor i hårbottnen. följ med mig, vänner, på en resa genom alkoholens berg och dalar, genom skam och total nedgång till total lycka. jag ger er:
MATILDAS VALBORG 2009:
jag hade egentligen tänkt skita i stadsparken i år, med tanke på hur valborg 2008 slutade. då körde jag all in klockan 10 på morgonen och somnade totalt utslagen i ellens säng klockan 18. jag kände inte för en repris. dessutom hade jag jobbat sen tidig morgon igår och tänkte mest cykla hem, ta en powernap, fräsha till mig och gå på middag hos lotta och njuta av en ganska lugn och trivsam valborg. men så ringde min syster mig och vädjade. och det är klart att jag inte cyklade hem, utan raka vägen till det årliga svineriet i stadens valborgsmecka, stadsparken. det är ju trots allt en ganska trevlig tradition. helt plötsligt är liksom hela lund och alla ens vänskapskretser på ett och samma ställe. men jag tog det ganska lugnt ändå, lallade mest runt och socialiserade och rökte lite cigg.
vid 18-snåret drog jag arslet och min bag-in-box till lottas födelsedagsmiddag. mycket trevligt! god mat och endast en massa brudar jag gillar stenhårt som middagssällskap. SKÅL! nu börjas det. jag och cici var redan aspepp. cici bor med lotta, är 22 år, har hängt med mig på diverse fyllebravader sen början av gymnasiet då vi lärde känna varandra genom att tramsa oss igenom musikensemble-lektionerna och hon är typ.. skitbra. hon är en sån där människa som egentligen inte behöver göra så mycket för att jag ska börja asgarva. det räcker med att jag tittar på henne ibland och jag börjar fnissa som om det vore en skittråkig historia-lektion och man bara inte kan hålla sig för skratt liksom. ja, det är cici det.
bag-in-boxen och cici skulle sedermera komma att bli mina trogna följeslagare natten ut.
sen packade vi ihop vårt pick och pack och flyttade hela tillställningen till ellen och petter, som hade grillfest hemma. (jag känner lite att jag har massa dryga transportsträckor i historien hittills nu, men ni får ursäkta mig. jag är bakfull, hungrig och trögtänkt). hos ellen var stämningen lite låg, tydligen satt det massa dryga, okända människor i hennes soffa som var ena otacksamma jävlar som inte sa varken tack eller hej och som ständigt höjde volymen på musiken (askass musik dessutom) utan att be om lov. horor. så ska inte min systers gästfrihet mottagas! jag såg in i min storasysters vädjande, vackra, blåa ögon som sade till mig, lite lätt snyftande "hjälp mig!" och det gjorde vi. lite leila K, GES och mina peppade kvinnokompisar, och fem minuter senare var de otacksamma gästerna bortdansade ur soffan och på väg hem! mission completed.
vi kom, vi dansade och gick sedan vidare till nästa galej som ägde rum i ett hus mitt i centrala lund. jag har ingen aning om vem som fick nys om den här festen, än mindre vem som hade den. MEN VILKET PARTY SEN! jag har aldrig sett så mycket människor i ett och samma hus/trädgård. säkert minst 300 pers, om inte mer, som dansade och var glada. det var bara att smälta in. jag och matilda gustavsson kanske smälte in lite väl mycket, för helt plötsligt stod vi och presenterade oss i dörröppningen som husets och festens ägare till allt folk som strömmade in som ett berusat lemmeltåg. "hej hej, matilda, vi bor här. det är helt sjukt! vår fest har verkligen spårat ur men skitsamma, välkomna!" det var kul. ännu mer kul var att vårt rykte som husets ägare spred sig så pass att en tjej gick fram till oss och frågade om hon fick låna toaletten. "javisst, rakt fram och till vänster".
klockan var inte ens tolv men folk började ge upp och dra sig hemåt, till sina pojkvänner. alla utom jag och cici. vi har inga pojkvänner så vi drog vidare till lisa och sara som hade nästa fest. bag-in-boxen var fortfarande tung, vi spelade lite sällskapsspel och jag träffade alexander. vi hade ett långt och bra samtal och jag kom fram till att han är en för jävla bra människa.
klockan halv tre hade alla kastat in handduken men jag och cici kände att natten måste ju ha något mer att erbjuda. så vi cyklade vidare genom den vårvarma staden och fann tillslut vad vi sökte; en efterfest högst upp på smålands nation. på något sätt lyckades vi ta oss igenom porten och in i det lilla korridorsrummet med en okänd liten skara festfolk. vi var väldigt nöjda med vår prestation. ingen jävel visste vem fan vi var men vi kände oss som hemma.
en mindre konflikt uppstod dock mellan mig och rummets ägare, vi kan kalla honom killen. när jag är full så vill jag alltid bestämma vad som ska spelas på stereon. det är säkert skitstörigt, men kan bara inte låta bli. jag har en tendens att bli väldigt egocentrisk vad det gäller den punkten. killen blev nog lite sur. spotify-kriget var ett faktum. "jag bor här!" "jag är dj okej?" "eh men jag med okej?!" vi var vänliga men spydigheten var ändå undertonen i våra korta kommentarer till varandra. och när jag är full blir jag så lätt provocerad av män som ska bestämma. men vi slöt fred och jag lät honom hållas, det var ju trots allt han som bodde där och vi var egentligen inte välkomna. han var trevlig, och vi dansade och skålade. jag och cici låg på hans stora fönsterbleck och tittade på stjärnorna och blev lite djupa. det var fint. jag kände att livet är ju ändå rätt gött.
- cici, är vi gamla nu?
- nej! vi är bara 22!
- ja, men varför njuter vi av 90-talsmusik?
- men det är ju gött!
- ja, det är det ta mej fan.
vi kunde gått hem sen. vi kunde ha nöjt oss med det. men alkoholen har ju en sådan magisk effekt på en, den leder en genom olika slags beteenden, även odräglighet. jag brukar aldrig bli särskilt odräglig när jag är full. (hoppas jag?). men kanske hade det gått så långt att odräglighet var det enda som kvarstod i mitt beteendearkiv, och kanske var det det som bidrog till att jag och cici beslöt oss för att ta oss en titt i killens badrumsskåp. "för att lära känna honom bättre" som cici uttryckte det. och det kan man ju säga att vi gjorde, för vi fann inte bara tandkräm och raklödder. nej. vi fann även en öm punkt, i form av en flaska med medel för psoriasis i hårbottnen. något som killen säkert inte hade någon större lust att skylta med, psoriasis är ju en hemskt olycklig åkomma, framförallt i hårbottnen! jag har själv haft svamp i hårbottnen när jag var liten, och jag minns hur jag skämdes. men vi skrattade, jag och cici, vi skrattade högt och okänsligt åt flaskan vi funnit där på killens toalett. "ska du inte konfrontera honom matilda? hahahaha" sa cici. på skämt såklart. men på något oförklarligt sätt kände jag att "ja, det är klart jag ska haha jätteball!", varpå jag helt ohämmat går fram till den intet ont anande, dansande killen och KLIAR HONOM I HÅRBOTTNEN, och säger:
- har du lite psoriasis i hårbottnen hörredu!?
leendet på killens läppar förvandlas snabbt till ett rakt, ledsamt streck och med ett stenansikte svarar han:
- ja, det har jag.
här någonstans börjar jag inse att situationen inte är ball någonstans, på något sätt alls. skammen börjar sprida sig i min kropp, jag skäms så otroligt. men det enda jag kan få fram är:
- jaha. DET KAN MAN JU HA! hehe.
jag berättar skamset för cici om scenen som nyss utspelat sig, som såklart inte kan hålla sig för skratt och jag ser i ögonvrån hur killen observerar oss i köket, fnissande och viskandes. viskandes om hans största hemlighet, dom vet, dom hånar mig, dom hånar mitt eksem i hårbottnen! vilka svin.
jag går fram till killen och försöker be om ursäkt, tusenfalt.
- förlåt, herregud förlåt! så säger man ju inte, jag vet att man inte säger så! jag är inte så okänslig, förlåt!
- jag vill att du går.
- nej men gud, ja, jag ska gå men jag vill verkligen be om ursäkt!
- jag vill att ni går härifrån. jag vill att du och hon går härifrån.
- vi ska, men förlåt!
- gå. gå NU!
alla människor tycker väl att det är jobbigt när man vet att någon annan tycker illa om en. men jag har alltid haft feta problem med det! jag klarar inte det. jag klarar inte att någon får fel bild av mig, jag vill inte att folk ska se mig som en odräglig fitta. särskilt inte som en odräglig fitta som konfronterar en med spydiga kommentarer om sin psoriasis i hårbottnen. jag är ingen mobbare ju! jag kan bara tänka mig hur arg jag själv hade blivit om en okänd människa som inte bara har tagit sig friheten att vara i min lägenhet, på min fest, utan också rotat i mitt badrumsskåp och hittat AC3 Comfort, för att sedan gå fram och säga:
- jaså du har lite analklåda du?!
men skadan var skedd. jag fick helt enkelt acceptera det faktum att jag alltid kommer vara en fitta i hans ögon. vi fick gå. han smällde igen dörren medans jag oupphörligen skrek "FÖRLÅT!!"
jag och cici lät oss dock inte slås ned av denna skamliga utkastning. vi gick hem till mig, drack ur vår trogna bag-in-box, lagade varma mackor, snackade om psoriasis, dansade och jammade med gitarr och munspel till klockan halv åtta på morgonen. vi somnade utmattade men lyckliga.
det var trots allt en fin natt.
idag vaknade jag klockan 17. jag har inte gått ut. jag är livrädd för att stöta på psoriasis-killen på gatan.
