257
Okej. Jag är patetisk och bloggar på min egen förfest. Jag har musarm. Tolka det hur ni vill, men jag tolkar det som att jag måste chilla med cyberspace litegrann. Iallafall ett dygn. Imorgon är en fett busy dag så det går nog över då.
NU BLIR DET KLUBB PÅ SMÅLANDS NATION
NU BLIR DET KLUBB PÅ SMÅLANDS NATION
256
ANTIFREDAG
Teaterrep hela kvällen, upp tidigt imorgon igen och repa lite till. Fuck the friday, ikväll hänger jag med Ben och Jerry och The Boat that Rocked. Och Bruce.
Teaterrep hela kvällen, upp tidigt imorgon igen och repa lite till. Fuck the friday, ikväll hänger jag med Ben och Jerry och The Boat that Rocked. Och Bruce.
255
På vägen till teater-repet hittade jag en uppspikad ficka på ett plank:
"Take something from the pocket and put something
back!"
Så fiffigt. Jag ville väldigt gärna delta men hade ingenting intressant att stoppa i fickan. Letade igenom hela plånboken och hittade en fotoautomatsbild på en gammal kärlek. Det fick bli den. Han var ändå pårökt jätteofta och söp för mycket.
La den i fickan och sa "Hej svej!". Och för en sekund blev mitt liv genast lite mer som i Amelie från Montmarte.
"Take something from the pocket and put something
back!"
Så fiffigt. Jag ville väldigt gärna delta men hade ingenting intressant att stoppa i fickan. Letade igenom hela plånboken och hittade en fotoautomatsbild på en gammal kärlek. Det fick bli den. Han var ändå pårökt jätteofta och söp för mycket.
La den i fickan och sa "Hej svej!". Och för en sekund blev mitt liv genast lite mer som i Amelie från Montmarte.
254
Idag är jag för trött. Bruce är schysst och ställer upp som bloggstand-in:
253
Väntan är över, ladies and gents (och för alla utländska läsare vill jag varna för en del skånska uttryck och språkföreteelser i månadens novell, som kan uppfattas som obegripliga för det otränade ögat). Jag ska även tacka min gode vän Kristoffer för hjälpen med den fyndiga titeln. Let the snusk begin:
MÅNADENS SEXNOVELL!
Sexbespisningen
Av Matilda Mountainbranch
- Aooh du, ta ente mer än va du orkar! Isåfall får du ta en till gång sen! Harregud..
Carita styrde matsalskön med järnhand, dock utan någon större passion. Ungarna var alltid som mest stimmiga vid halv tolv-snåret. Det var tack vare de andra kärringarna i köket som hon orkade jobba kvar. Efter att knät slutade fungera på grund av en större ansträngning i hennes tidigare yrke som undersköterska på ett äldreboende följde en lång och outhärdlig sjukskrivning i ett år. Carita var inte van vid att vara sysslolös. Visserligen var det trevligt att inte missa ett endaste avsnitt av "Days of our lifes", men gubben var ju aldrig hemma och barnen utflugna sedan en tid tillbaka. Jobbet som mattant på Grönbladsskolan blev hennes räddning.
Lunchruschen var värre än vanligt denna tisdagen. Mjölkmaskinen vägrade fungera, korvbrödet räckte inte eftersom vissa ungar tog fler än de fick, och det verkade som om alla tvunget skulle spilla ketchup överallt. Dessutom hade en pojke i sjunde klass fått ett allergiskt anfall, han tålde inte bostongurka. Ungjävlar. Att de inte kan hålla reda på sina allergier själva, tänkte Carita och fick en förstående blick från Ann-Katrin, hennes kollega.
- Du, nu tar vi rökapaus, sa Ann-Katrin.
- Ja.. det gör vi fantamaj!
Tystnaden vid soprummet gav en skön kontrast till stimmet i matsalen. Ann-Katrin fiskade upp sina röda Levels ur förklädesfickan.
- Idag bjuder jag, du har jobbat hårt snäckan, sa Ann-Katrin.
Hon var så omtänksam. Carita drog några djupa bloss. Rökpauserna var guld värda. Röken bolmade ut i djupa suckar.
- Hur är det med gubben där hemma då? Sköter han sig som han ska? skämtade Ann-Katrin men Carita anade ändå ett visst allvar i hennes fråga.
- Naah.. du vet hur det är! När man väl kommer hem så är det så mycket som ska göras, aldrig får man en lugn stund. Det är tvätten, det är maten, det är skit och mög i hallen, också ligger Bengt bara där i soffan. Utan och röra en fena! Det är hemskt rent. Man får aldrig ens en pratstund.
- Han tar ente ens i daj? Klämmer inte ens litta på gompen?
- Hah du, jag ska vara glad om jag ens får den sista köbekaugan i burken när vi kollar på TV!
Carita och Ann-Katrin brast ut i ett nervöst, långt skratt. Bakom ironin fanns en sanning. Deras män hade sedan länge legat med ryggen mot dem i sovrummet. Det var bara så det var helt enkelt. Eller ja, rättare sagt så låg Bengt inte ens med ryggen mot Carita. Han låg i gästsängen i rummet brevid. Det var tvunget, han snarkade så förbaskat.
Cigaretten tog slut och pausen med den.
- Åh.. jag får inte glömma att rengöra riskokaren innan jag går hem. Den har stått sen igår eftermiddes! klagade Ann-Katrin på vägen in.
- Vi hjälps åt! log Carita.
Riset satt som flintastenar fastklistrat med superlim i riskokaren. Hjördis, en tredje kollega, som ju annars var så noggrann, hade glömt att diska den igår. Ann-Katrin gnuggade förgäves, stånkandes och suckandes. Svetten rann i hennes panna. Hon skrubbade alltmer frenetiskt, men slängde tillslut tvättsvampen i golvet och utbrast:
- Det är ju själva fan åsså att vi ente kan diska den i maskin! Carita, det går ente! DET GÅR ENTE! Varför har vi inget jävla Svinto i det här satans köket?! VA? VA?! Som om det inte vore nog med att man jobbar röven av sig hela dagen och matar de sablans skitungarna på den här sketna skolan! Jag känner för fan redan hur ryggskottet kommer tillbaka till maj! JAG KLARAR ENTE DETTA!
- Men lugna daj nu Ann-Katrin! Harregud, gumman, jag tar resten! Ta det lugnt.
Ann-Katrin drog av gummihandskarna och lutade sig uppgivet mot diskbänken. Carita tog över rengörandet, och Ann-Katrin såg på när hennes kollega skötte det med en så mycket större smidighet än henne själv. Allt såg så mycket lättare ut när Carita gjorde saker och ting.
- Se, det går om man bara tar det lungt, log Carita.
Mörkret hade redan lagt sig utanför matsalens väggar. Klockan hade vridits tillbaka för en tid sedan och kvällen kom tidigare. Det var alltid en sådan markant tystnad under eftermiddagen, när ungarna gått hem och man bara var två kvar på jobbet. Det enda man hörde var kylarnas ensamma surrande. Carita tittade ut genom det lilla fönstret ovanför vasken medans hon gnodde, hon visste att det skulle vara kallt på hemvägen. Hon visste att Ann-Katrin blev obekväm under längre tystnader. De kände inte varandra så pass väl att de kunde umgås i tystnad, inte än. Men hon ville inte hem, till Bengt. Till en tystnad värre än denna. Ann-Katrin förstod nog säkert. Det gjorde hon alltid. De hade trots allt anförtrott sina äktenskapsbekymmer till varandra, om än i en skämtsam ton, så delade de ändå det. Hon kände ett förtroende för Ann-Katrin som hon visste var besvarat, ändå blev de längre tystnaderna besvärande för henne. Hon kände det. Ann-Katrin gnuggade sig besvärat i svanken, och Carita såg en chans att bryta isen.
- Har du ont i ryggen nu igen, min vän?
- Usch ja.. jag tror det kommer komma tillbaka. Carita, jag är så trött.
- Men du. När jag och Bengt var i Thailand så fick vi en sån fantastisk massage som faktiskt hjälpte mitt knä på traven litta! Tydligen funkade tekniken över hela kroppen. Jag tror jag minns hur hon gjorde, den där lilla thailändskan. Hon visade mig. Ska jag försöka? Det är bättre än den där zon-salvan du alltid envisas med..
Vad var det hon stod och föreslog egentligen? De skulle ju bara göra det sista och gå hem. Carita skämdes plötsligt, skulle hon börja massera sin kollega i svanken? Näe, Ann-Katrin måste tycka att tystnaden var bättre än det här. Men istället log hon och la en hand på Caritas arm.
- Vill du det? Åh Carita, du är en pärla..
- Äh, försöka går ju!
Carita drog en lättnadens suck. Vad skönt att de kunde vara så avslappnade med varandra.
- Oh, det är härlet, Carita! Du är ju ett riktigt proffs!
Ann-Katrin hade lagt sig raklång på den långa serveringsvagnen. Det såg säkert inte riktigt klokt ut, men fungerade faktiskt utmärkt som massagebord. Carita var glad över att få hjälpa någon, det var längesen hon kände en sådan tillfredställande känsla. Hemma fick man aldrig något tack. Bengt såg henne som en jävla cateringfirma, tog henne för givet! Jävla gris, tänkte hon och i hennes frustration över hennes slöa man märkte hon inte att hon tog i allt hårdare på Ann-Katrins ömma rygg.
- Oh, oj så du tar i Carita! Men det är skönt.. det är.. skönt.
- Men det är svårt att göra det bra när man inte har någon olja eller så..
Carita tyckte så mycket om Ann-Katrin, hon kunde inte sätta fingret på det, men något gjorde att hon verkligen ville göra det här ordentligt skönt för henne. Här gällde det att försöka improvisera. Hon såg sig omkring i skolköket och fick syn på den stora dunken rapsolja.
- Vänta litta.. sa Carita.
- Absolut.. jag bara njuter.
Dunken var tung och oljan kladdig. Men det fick duga, masserandet gick åtminstone smidigare än tidigare. Plötsligt kände Carita hur Ann-Katrin rös till. Frös hon? Hon hade trots allt dragit upp T-tröjan till halsen.
- Är det nåt som är fel? frågade Carita.
- Åh nej.. nej! Det är bara det att.. ingen har tagit i mig på det här sättet på väldigt länge, Carita. Inte ens Kurt. Inte ens Kurt..
- Åh vännen, jag förstår.. Jag vet, man reagerar så starkt vid minsta beröring. Man är litta känslig.. Hehe..
Carita blev en aning nervös, darrig på handen. Hur menade egentligen Ann-Katrin? Hon lät så allvarlig, på ett konstigt, girigt sätt.
- Jag vet inte om du förstår Carita.. jag vet inte hur jag ska förklara. Jag.. känner mig.. alltså.. det är bara så skönt när du tar i mig.. Och jag.. jag..
Carita avstannade sin massage.
- Ann-Katrin, vad menar du?
- Sluta ente Carita! Jag känner mig så.. jag..
Carita förstod nu plötsligt. Hon hade också känt det, länge, men förträngt det. Kunde man kalla det en attraktion? Det var främmande för dem båda, och sådant pratar man inte högt om. Det är inte så det ska vara. Men när Carita tänkte på hur hon i alla fall kunde få bra mycket mer ömhet i Ann-Katrins famn än i Bengts gamla håriga ölmagefamn, så släppte hon efter för frestelsen. Carita tog ett stadigt tag med sin inoljade hand om Ann-Katrins, och förde den mot hennes skrev.
- Ann-Katrin, jag vill också! Livet är för kort för att förträngas. Känn po maj, ta po maj, PULLA MAJ!
Nu släppte nervositeten och osäkerheten i Ann-Katrins blick, och fram kom en frustande, törstig och kåt lejoninna. Som liksom bara hade väntat på att få komma ut ur hennes skal. De kysstes passionerat och våldsamt, och Carita kände sig som hon aldrig förr känt sig fullt ut; ohämmad och uppsluppen. Det fanns inga gränser längre, hon ville göra allt, experimentera! Hon greppade mortelstöten och lät den tränga in sakta men säkert i Ann-Katrins sköte. Och Ann-Katrin stönade högt och länge, som om hon aldrig gjort annat.
Kvällen blev längre än planerat, tillsammans släppte de lös sina vildaste fantasier; diverse köksredskap blev sexredskap. Vispar, slevar, kaveln, ALLT fick sig en svängom i vardera sköte. Och de upptäckte hur mycket mat kan förgylla ett samlag. En kantin med bruna bönor och andra rester gjorde akten lustfylld. Den pinsamma tystnaden var nu historia och hade istället förvandlats till en passion dem emellan.
Skoldagen var sedan länge över, men idag hade Ann-Katrin och Carita lärt sig mer om sina kroppar än någonsin förr. Utslagna låg de på köksgolvet och beskådade röran de tillsammans hade orsakat i sina vilda seanser.
- Fan.. nu måste vi ju städa igen.
Ann-Katrin log mot Carita.
- Du, vi tar en rökapaus först.
MÅNADENS SEXNOVELL!
Sexbespisningen
Av Matilda Mountainbranch
- Aooh du, ta ente mer än va du orkar! Isåfall får du ta en till gång sen! Harregud..
Carita styrde matsalskön med järnhand, dock utan någon större passion. Ungarna var alltid som mest stimmiga vid halv tolv-snåret. Det var tack vare de andra kärringarna i köket som hon orkade jobba kvar. Efter att knät slutade fungera på grund av en större ansträngning i hennes tidigare yrke som undersköterska på ett äldreboende följde en lång och outhärdlig sjukskrivning i ett år. Carita var inte van vid att vara sysslolös. Visserligen var det trevligt att inte missa ett endaste avsnitt av "Days of our lifes", men gubben var ju aldrig hemma och barnen utflugna sedan en tid tillbaka. Jobbet som mattant på Grönbladsskolan blev hennes räddning.
Lunchruschen var värre än vanligt denna tisdagen. Mjölkmaskinen vägrade fungera, korvbrödet räckte inte eftersom vissa ungar tog fler än de fick, och det verkade som om alla tvunget skulle spilla ketchup överallt. Dessutom hade en pojke i sjunde klass fått ett allergiskt anfall, han tålde inte bostongurka. Ungjävlar. Att de inte kan hålla reda på sina allergier själva, tänkte Carita och fick en förstående blick från Ann-Katrin, hennes kollega.
- Du, nu tar vi rökapaus, sa Ann-Katrin.
- Ja.. det gör vi fantamaj!
Tystnaden vid soprummet gav en skön kontrast till stimmet i matsalen. Ann-Katrin fiskade upp sina röda Levels ur förklädesfickan.
- Idag bjuder jag, du har jobbat hårt snäckan, sa Ann-Katrin.
Hon var så omtänksam. Carita drog några djupa bloss. Rökpauserna var guld värda. Röken bolmade ut i djupa suckar.
- Hur är det med gubben där hemma då? Sköter han sig som han ska? skämtade Ann-Katrin men Carita anade ändå ett visst allvar i hennes fråga.
- Naah.. du vet hur det är! När man väl kommer hem så är det så mycket som ska göras, aldrig får man en lugn stund. Det är tvätten, det är maten, det är skit och mög i hallen, också ligger Bengt bara där i soffan. Utan och röra en fena! Det är hemskt rent. Man får aldrig ens en pratstund.
- Han tar ente ens i daj? Klämmer inte ens litta på gompen?
- Hah du, jag ska vara glad om jag ens får den sista köbekaugan i burken när vi kollar på TV!
Carita och Ann-Katrin brast ut i ett nervöst, långt skratt. Bakom ironin fanns en sanning. Deras män hade sedan länge legat med ryggen mot dem i sovrummet. Det var bara så det var helt enkelt. Eller ja, rättare sagt så låg Bengt inte ens med ryggen mot Carita. Han låg i gästsängen i rummet brevid. Det var tvunget, han snarkade så förbaskat.
Cigaretten tog slut och pausen med den.
- Åh.. jag får inte glömma att rengöra riskokaren innan jag går hem. Den har stått sen igår eftermiddes! klagade Ann-Katrin på vägen in.
- Vi hjälps åt! log Carita.
Riset satt som flintastenar fastklistrat med superlim i riskokaren. Hjördis, en tredje kollega, som ju annars var så noggrann, hade glömt att diska den igår. Ann-Katrin gnuggade förgäves, stånkandes och suckandes. Svetten rann i hennes panna. Hon skrubbade alltmer frenetiskt, men slängde tillslut tvättsvampen i golvet och utbrast:
- Det är ju själva fan åsså att vi ente kan diska den i maskin! Carita, det går ente! DET GÅR ENTE! Varför har vi inget jävla Svinto i det här satans köket?! VA? VA?! Som om det inte vore nog med att man jobbar röven av sig hela dagen och matar de sablans skitungarna på den här sketna skolan! Jag känner för fan redan hur ryggskottet kommer tillbaka till maj! JAG KLARAR ENTE DETTA!
- Men lugna daj nu Ann-Katrin! Harregud, gumman, jag tar resten! Ta det lugnt.
Ann-Katrin drog av gummihandskarna och lutade sig uppgivet mot diskbänken. Carita tog över rengörandet, och Ann-Katrin såg på när hennes kollega skötte det med en så mycket större smidighet än henne själv. Allt såg så mycket lättare ut när Carita gjorde saker och ting.
- Se, det går om man bara tar det lungt, log Carita.
Mörkret hade redan lagt sig utanför matsalens väggar. Klockan hade vridits tillbaka för en tid sedan och kvällen kom tidigare. Det var alltid en sådan markant tystnad under eftermiddagen, när ungarna gått hem och man bara var två kvar på jobbet. Det enda man hörde var kylarnas ensamma surrande. Carita tittade ut genom det lilla fönstret ovanför vasken medans hon gnodde, hon visste att det skulle vara kallt på hemvägen. Hon visste att Ann-Katrin blev obekväm under längre tystnader. De kände inte varandra så pass väl att de kunde umgås i tystnad, inte än. Men hon ville inte hem, till Bengt. Till en tystnad värre än denna. Ann-Katrin förstod nog säkert. Det gjorde hon alltid. De hade trots allt anförtrott sina äktenskapsbekymmer till varandra, om än i en skämtsam ton, så delade de ändå det. Hon kände ett förtroende för Ann-Katrin som hon visste var besvarat, ändå blev de längre tystnaderna besvärande för henne. Hon kände det. Ann-Katrin gnuggade sig besvärat i svanken, och Carita såg en chans att bryta isen.
- Har du ont i ryggen nu igen, min vän?
- Usch ja.. jag tror det kommer komma tillbaka. Carita, jag är så trött.
- Men du. När jag och Bengt var i Thailand så fick vi en sån fantastisk massage som faktiskt hjälpte mitt knä på traven litta! Tydligen funkade tekniken över hela kroppen. Jag tror jag minns hur hon gjorde, den där lilla thailändskan. Hon visade mig. Ska jag försöka? Det är bättre än den där zon-salvan du alltid envisas med..
Vad var det hon stod och föreslog egentligen? De skulle ju bara göra det sista och gå hem. Carita skämdes plötsligt, skulle hon börja massera sin kollega i svanken? Näe, Ann-Katrin måste tycka att tystnaden var bättre än det här. Men istället log hon och la en hand på Caritas arm.
- Vill du det? Åh Carita, du är en pärla..
- Äh, försöka går ju!
Carita drog en lättnadens suck. Vad skönt att de kunde vara så avslappnade med varandra.
- Oh, det är härlet, Carita! Du är ju ett riktigt proffs!
Ann-Katrin hade lagt sig raklång på den långa serveringsvagnen. Det såg säkert inte riktigt klokt ut, men fungerade faktiskt utmärkt som massagebord. Carita var glad över att få hjälpa någon, det var längesen hon kände en sådan tillfredställande känsla. Hemma fick man aldrig något tack. Bengt såg henne som en jävla cateringfirma, tog henne för givet! Jävla gris, tänkte hon och i hennes frustration över hennes slöa man märkte hon inte att hon tog i allt hårdare på Ann-Katrins ömma rygg.
- Oh, oj så du tar i Carita! Men det är skönt.. det är.. skönt.
- Men det är svårt att göra det bra när man inte har någon olja eller så..
Carita tyckte så mycket om Ann-Katrin, hon kunde inte sätta fingret på det, men något gjorde att hon verkligen ville göra det här ordentligt skönt för henne. Här gällde det att försöka improvisera. Hon såg sig omkring i skolköket och fick syn på den stora dunken rapsolja.
- Vänta litta.. sa Carita.
- Absolut.. jag bara njuter.
Dunken var tung och oljan kladdig. Men det fick duga, masserandet gick åtminstone smidigare än tidigare. Plötsligt kände Carita hur Ann-Katrin rös till. Frös hon? Hon hade trots allt dragit upp T-tröjan till halsen.
- Är det nåt som är fel? frågade Carita.
- Åh nej.. nej! Det är bara det att.. ingen har tagit i mig på det här sättet på väldigt länge, Carita. Inte ens Kurt. Inte ens Kurt..
- Åh vännen, jag förstår.. Jag vet, man reagerar så starkt vid minsta beröring. Man är litta känslig.. Hehe..
Carita blev en aning nervös, darrig på handen. Hur menade egentligen Ann-Katrin? Hon lät så allvarlig, på ett konstigt, girigt sätt.
- Jag vet inte om du förstår Carita.. jag vet inte hur jag ska förklara. Jag.. känner mig.. alltså.. det är bara så skönt när du tar i mig.. Och jag.. jag..
Carita avstannade sin massage.
- Ann-Katrin, vad menar du?
- Sluta ente Carita! Jag känner mig så.. jag..
Carita förstod nu plötsligt. Hon hade också känt det, länge, men förträngt det. Kunde man kalla det en attraktion? Det var främmande för dem båda, och sådant pratar man inte högt om. Det är inte så det ska vara. Men när Carita tänkte på hur hon i alla fall kunde få bra mycket mer ömhet i Ann-Katrins famn än i Bengts gamla håriga ölmagefamn, så släppte hon efter för frestelsen. Carita tog ett stadigt tag med sin inoljade hand om Ann-Katrins, och förde den mot hennes skrev.
- Ann-Katrin, jag vill också! Livet är för kort för att förträngas. Känn po maj, ta po maj, PULLA MAJ!
Nu släppte nervositeten och osäkerheten i Ann-Katrins blick, och fram kom en frustande, törstig och kåt lejoninna. Som liksom bara hade väntat på att få komma ut ur hennes skal. De kysstes passionerat och våldsamt, och Carita kände sig som hon aldrig förr känt sig fullt ut; ohämmad och uppsluppen. Det fanns inga gränser längre, hon ville göra allt, experimentera! Hon greppade mortelstöten och lät den tränga in sakta men säkert i Ann-Katrins sköte. Och Ann-Katrin stönade högt och länge, som om hon aldrig gjort annat.
Kvällen blev längre än planerat, tillsammans släppte de lös sina vildaste fantasier; diverse köksredskap blev sexredskap. Vispar, slevar, kaveln, ALLT fick sig en svängom i vardera sköte. Och de upptäckte hur mycket mat kan förgylla ett samlag. En kantin med bruna bönor och andra rester gjorde akten lustfylld. Den pinsamma tystnaden var nu historia och hade istället förvandlats till en passion dem emellan.
Skoldagen var sedan länge över, men idag hade Ann-Katrin och Carita lärt sig mer om sina kroppar än någonsin förr. Utslagna låg de på köksgolvet och beskådade röran de tillsammans hade orsakat i sina vilda seanser.
- Fan.. nu måste vi ju städa igen.
Ann-Katrin log mot Carita.
- Du, vi tar en rökapaus först.
252
Jag börjar skolan klockan nio imorgon. Eller ja, idag. Det beror på hur man ser på saker och ting. Jävla facebook. Jävla slösurf. Jävla dekadens. Jaja, jag har i alla fall ANSTRÄNGT MIG och tagit den mest talande bilden på mig själv i hela min självutlösarhistoria:
Inatt säger den här bilden mer än miljarder ord. Eller vafan, den säger det mesta om mitt tillstånd de flesta nätter.
NU FÅR DET VARA NOG. GODNATT.
Inatt säger den här bilden mer än miljarder ord. Eller vafan, den säger det mesta om mitt tillstånd de flesta nätter.
NU FÅR DET VARA NOG. GODNATT.
251
Förresten.
Imorgon har jag satt en deadline till mig själv. För något ni förhoppningsvis sett fram emot. För att behålla den spännande mystiken så säger jag bara: Månadens erotiska novell. Coming at ya.
Tills dess; njut av mina föregående alster:
Mera mjöd!
Dreja mig
Imorgon har jag satt en deadline till mig själv. För något ni förhoppningsvis sett fram emot. För att behålla den spännande mystiken så säger jag bara: Månadens erotiska novell. Coming at ya.
Tills dess; njut av mina föregående alster:
Mera mjöd!
Dreja mig
250
Ikväll blev jag rädd för min dator när jag försökte gå in på youtube och den inte ville:
Min dator fick plötsligt humor! Den som annars brukar vara så väldigt byråkratisk och korrekt. Alltså, jag fattar ingenting. Det här var det sjukaste på länge.
Min dator fick plötsligt humor! Den som annars brukar vara så väldigt byråkratisk och korrekt. Alltså, jag fattar ingenting. Det här var det sjukaste på länge.
249
Jag har nyss fått det bästa facebookmailet i världshistorien. Jag skrattade jättehögt för mig själv i flera, flera, flera minuter. Lite bakgrundsfakta:
Jag har en vän. Hon heter Cici. Hon är för det mesta väldigt glad och rolig. Vi har väldigt roligt ihop. Häromveckan hade hon pannkaksbjudning hemma, och vi förbannade oss över det eviga "jaha-så-vad-pluggar-du-nu-då?"-snacket som stod speciellt mig upp i halsen. Tillsammans skapar vi karaktären "Tråkiga tjejen". Tråkiga tjejen som identifierar sig med sina studier och älskar parmiddagar med goda såser hon själv lagat. Och sådär. Vi tar även en serie bilder, där Cici får agera "Tråkiga tjejen":
"Hej, här står jag och visar upp pannkakstillbehör och är skittråkig."
"Hej, allt är så trevligt. Choklad?"
Jag lägger upp dessa bilder i mitt höstalbum på Facebook. Ikväll får jag följande mail från Cici:
"Cecilia Englund October 26 at 5:56pm
Här följer ett facebookmail jag fick från en fransk vän jag lärde känna i Australien:
"Hi Cecilia!!!!
You're beautiful!!! I love your pictures in 'Jag har fotat hela jävla hösten' lol.
I have the feeling you've changed a bit, no?
How are you? Is it cold in Sweden already?
xxx"
Ska jag skratta eller gråta?
Till en början skrattade jag högt, speciellt åt det faktum att hon inte har en aning om vad översättningen på ditt fotoalbum betyder (tänk dig själv en fransyska som säger frasen "Jag har fotat hela jävla hösten" på Paris gator...), sen log jag inombords åt att hon kallat mig beautiful med tre utropstecken (i internetvärlden är detta big shit liksom) och fortsatte småskratta på ett vuxenvis åt kommentaren "you've changed a bit". Det var där det hände. Det var då det vände.
Tårarna började pulserande rinna längs min kind: Nu kommer hon tro att jag lever värsta Tråkiga tjejen Josefin- livet, att det är plugg på Juridicum måndag till fredag, helst med det tajta grupparbetsgänget där vi sitter och diskuterar studielån, Cosmopolitansex och receptsamlingar. Träning på Gerdahallen 5 gånger i veckan i samband med en avokadodiet eftersom jag är tråkig nog att gå på myten om "Du blir vad du äter" (har anammat avokadodieten eftersom jag gärna vill bli advokat). Onsdagarskvällar är lillördag och ägnas åt utekväll på brattig nation med ett alldeles för högt intag av drinkar som såklart den slemmigaste bakåtslicket i baren bjudit hela högklacksgänget på, är vad jag sett att kursarna gör på deras Facebookbilder, själv spenderar jag onsdagskvällarna åt självstudier och flöjtövningar. Torsdagar däremot är vigd åt en festlig tjejkväll med inriktning pedikyr för småbarnföräldrar. Att fredagar är parmiddagarnas paradis är en självklarhet där jag och min ekonomistuderande student Johan bjuder in andra par och diskuterar Nobelpris, pensionssparande och hur alla träffade sin respektive. Sen turas vi såklart om med disken, han diskar, jag torkar. På lördagen läser jag Lisa Marklunds senaste deckarroman och klappar min honungsfärgade prydnadshund förnöjt på huvudet samtidigt som jag smuttar på en caffe latte i min egna Victoria och Daniel-mugg. Söndag, äntligen, joggingtur längs Esplanaden, springer bäst till techno eller klassisk musik, helst Vivaldi, sen avrundas veckan med tebjudning hos Johans bedååårande föräldrar i Professorsstaden där jag får ärva Johans gammelmormors diamantarmband.
Allt detta tror min franska vän om mig. Och det var i samma veva som hon sett fotografierna på Tråkiga tjejen Josefin som hon kallade mig beautiful, med tre utropstecken... Det betyder ingenting längre! Buhu, jag känner mig FUL."
Internskämt är ju egentligen inte alls särskilt upphetsande för allmänheten, men alltså. Jag var tvungen. Jag tycker det är så satans bra skrivet. AKTA ER FÖR TRÅKIGA TJEJEN.
Jag har en vän. Hon heter Cici. Hon är för det mesta väldigt glad och rolig. Vi har väldigt roligt ihop. Häromveckan hade hon pannkaksbjudning hemma, och vi förbannade oss över det eviga "jaha-så-vad-pluggar-du-nu-då?"-snacket som stod speciellt mig upp i halsen. Tillsammans skapar vi karaktären "Tråkiga tjejen". Tråkiga tjejen som identifierar sig med sina studier och älskar parmiddagar med goda såser hon själv lagat. Och sådär. Vi tar även en serie bilder, där Cici får agera "Tråkiga tjejen":
"Hej, här står jag och visar upp pannkakstillbehör och är skittråkig."
"Hej, allt är så trevligt. Choklad?"
Jag lägger upp dessa bilder i mitt höstalbum på Facebook. Ikväll får jag följande mail från Cici:
"Cecilia Englund October 26 at 5:56pm
Här följer ett facebookmail jag fick från en fransk vän jag lärde känna i Australien:
"Hi Cecilia!!!!
You're beautiful!!! I love your pictures in 'Jag har fotat hela jävla hösten' lol.
I have the feeling you've changed a bit, no?
How are you? Is it cold in Sweden already?
xxx"
Ska jag skratta eller gråta?
Till en början skrattade jag högt, speciellt åt det faktum att hon inte har en aning om vad översättningen på ditt fotoalbum betyder (tänk dig själv en fransyska som säger frasen "Jag har fotat hela jävla hösten" på Paris gator...), sen log jag inombords åt att hon kallat mig beautiful med tre utropstecken (i internetvärlden är detta big shit liksom) och fortsatte småskratta på ett vuxenvis åt kommentaren "you've changed a bit". Det var där det hände. Det var då det vände.
Tårarna började pulserande rinna längs min kind: Nu kommer hon tro att jag lever värsta Tråkiga tjejen Josefin- livet, att det är plugg på Juridicum måndag till fredag, helst med det tajta grupparbetsgänget där vi sitter och diskuterar studielån, Cosmopolitansex och receptsamlingar. Träning på Gerdahallen 5 gånger i veckan i samband med en avokadodiet eftersom jag är tråkig nog att gå på myten om "Du blir vad du äter" (har anammat avokadodieten eftersom jag gärna vill bli advokat). Onsdagarskvällar är lillördag och ägnas åt utekväll på brattig nation med ett alldeles för högt intag av drinkar som såklart den slemmigaste bakåtslicket i baren bjudit hela högklacksgänget på, är vad jag sett att kursarna gör på deras Facebookbilder, själv spenderar jag onsdagskvällarna åt självstudier och flöjtövningar. Torsdagar däremot är vigd åt en festlig tjejkväll med inriktning pedikyr för småbarnföräldrar. Att fredagar är parmiddagarnas paradis är en självklarhet där jag och min ekonomistuderande student Johan bjuder in andra par och diskuterar Nobelpris, pensionssparande och hur alla träffade sin respektive. Sen turas vi såklart om med disken, han diskar, jag torkar. På lördagen läser jag Lisa Marklunds senaste deckarroman och klappar min honungsfärgade prydnadshund förnöjt på huvudet samtidigt som jag smuttar på en caffe latte i min egna Victoria och Daniel-mugg. Söndag, äntligen, joggingtur längs Esplanaden, springer bäst till techno eller klassisk musik, helst Vivaldi, sen avrundas veckan med tebjudning hos Johans bedååårande föräldrar i Professorsstaden där jag får ärva Johans gammelmormors diamantarmband.
Allt detta tror min franska vän om mig. Och det var i samma veva som hon sett fotografierna på Tråkiga tjejen Josefin som hon kallade mig beautiful, med tre utropstecken... Det betyder ingenting längre! Buhu, jag känner mig FUL."
Internskämt är ju egentligen inte alls särskilt upphetsande för allmänheten, men alltså. Jag var tvungen. Jag tycker det är så satans bra skrivet. AKTA ER FÖR TRÅKIGA TJEJEN.
248
VECKANS GÄSTBLOGGARE
Matilda Nyberg, 22-årig frilansande skådis, bosatt i
Stockholm. Allmänt fantastisk människa. Klicka
på bilden för att kika på Matildas blogg.
Matilda fick ordet: Beslut.
OM ATT LÄMNA EN STAD FÖR EN ANNAN
Matilda Nyberg
Torsdagen den 11 januari 2007, kl 19:44
"allt det braiga som hände i början vägdes snabbt upp av att jag har haft den sämsta sensommaren/hösten & vintern i hela mitt liv.och ärligt talat är mina förhoppningar inför 2007 just nu fruktansvärt grusade. om jag inte skjuter mig i huvudet det här året vet jag knappast när jag ska få ett bättre tillfälle."
6 månader senare var jag ledsen nästan varje dag. Arg och besviken. Skämdes gjorde jag också, allas förväntningar på mig som jag inte lyckades uppfylla låg som ett sorgflor framför mitt ansikte. Jag jobbade 5 dagar i veckan, slet som ett djur för inga pengar alls, och det lilla jag lyckades skrapa ihop gick oavkortat till fest och klubb och alkohol. En gång var jag så packad när jag raglade hem en natt att jag inte kände igen pappa. Jag trodde han var djävulen, på fullaste allvar. Min kille hade dumpat mig. Den enda killen jag ditills varit kär i var inte kär i mig längre. Bottenlös ilska och förtvivlan. För att hämnas gick jag ut varje kväll och raggade på hans kompisar, utan framgång såklart, men ändå. Nånstans kändes det som en seger. Sen ringde jag kvällen efter och grät i luren, svalde all stolthet och bönade om att få sova hos honom. Gick till jobbet dagen efter som en zombie, sen direkt till nån förfest, in i ett oändligt ekorrhjul. Slutade äta, var aldrig hemma, bråkade med min familj, och skrev inlägg liknande det ovan från torsdagen den 11 januari i min blogg.
Till slut orkade jag inte mer. Jag plockade upp en telefonkatalog, slog på "psykolog" och ringde upp första bästa.
Så, den första helgen i augusti packade jag och pappa bilen full och började den långa bilresan. Vinkade av mamma som grät och skrattade på samma gång. Hon kunde inte förstå varför jag ville åka så snart, en månad innan skolan började. Jag visste bara att jag måste bort så fort som möjligt. Ville att det skulle börja nu nu NU. Utan att jag förstod det så kände jag nånstans att det var något bra som väntade.
Ett lite längre utdrag ur min blogg, 12 maj 2008;
"sen var jag i skolan och lyssnade på erik när han regisserade massa andra, det var kul och låååångtråkigt ibland. satt mest och tänkte på när vi ska med klassen till dramaten nästnästa vecka. jag är så jävla nervig inför det att jag spyr nästan när jag tänker på det. ändå kan jag inte låta bli. tänka-tänka-tänka-SPY!! tänka igen .. SPYA!!! nej inte riktigt. men såhär, när vi nästan inte fick komma dit började jag böla. alltså det var inte ens säkert att vi skulle ställa in, bara nästan. och jag börjar GRÅTA. hur nördigt är inte det!? supernerd. jag älskar mitt yrke i alla fall, hur många gör det? hehe."
Matilda Nyberg, 22-årig frilansande skådis, bosatt i
Stockholm. Allmänt fantastisk människa. Klicka
på bilden för att kika på Matildas blogg.
Matilda fick ordet: Beslut.
OM ATT LÄMNA EN STAD FÖR EN ANNAN
Matilda Nyberg
Ett kort utdrag ur en av mina många internetcommunity-dagböcker;
Torsdagen den 11 januari 2007, kl 19:44
"allt det braiga som hände i början vägdes snabbt upp av att jag har haft den sämsta sensommaren/hösten & vintern i hela mitt liv.och ärligt talat är mina förhoppningar inför 2007 just nu fruktansvärt grusade. om jag inte skjuter mig i huvudet det här året vet jag knappast när jag ska få ett bättre tillfälle."
När jag skrev ovanstående inlägg hade det gått ca ett halvår sen jag tog studenten från Polhemskolans estetiska teaterprogram i Lund. Jag hade fått fina betyg och inga större katastrofer hade inträffat. Alla hade varit så övertygade om att det här var min språngbräda ut i livet, att jag bara var ett stort studs ifrån.. Det där som jag ville ha. Karriär. Eller nåt. Hur som helst skulle det gå jättebra för mig. Jag som var så drivig och ambitiös skulle inte ha några problem. Och jag bara hängde på. Tänkte att om jag glider med i all den här positiva energin som jag är omgiven av så löser sig saker nog efterhand. Nu ska jag bara ha sommarlov och ingen ångest, framtiden är ju i princip redan tryggad.
6 månader senare var jag ledsen nästan varje dag. Arg och besviken. Skämdes gjorde jag också, allas förväntningar på mig som jag inte lyckades uppfylla låg som ett sorgflor framför mitt ansikte. Jag jobbade 5 dagar i veckan, slet som ett djur för inga pengar alls, och det lilla jag lyckades skrapa ihop gick oavkortat till fest och klubb och alkohol. En gång var jag så packad när jag raglade hem en natt att jag inte kände igen pappa. Jag trodde han var djävulen, på fullaste allvar. Min kille hade dumpat mig. Den enda killen jag ditills varit kär i var inte kär i mig längre. Bottenlös ilska och förtvivlan. För att hämnas gick jag ut varje kväll och raggade på hans kompisar, utan framgång såklart, men ändå. Nånstans kändes det som en seger. Sen ringde jag kvällen efter och grät i luren, svalde all stolthet och bönade om att få sova hos honom. Gick till jobbet dagen efter som en zombie, sen direkt till nån förfest, in i ett oändligt ekorrhjul. Slutade äta, var aldrig hemma, bråkade med min familj, och skrev inlägg liknande det ovan från torsdagen den 11 januari i min blogg.
Till slut orkade jag inte mer. Jag plockade upp en telefonkatalog, slog på "psykolog" och ringde upp första bästa.
- Hej. Jag heter Matilda. Jag mår jättedåligt. Mina vänner orkar inte med mig längre. Jag gråter jämt. Och dricker alldeles för mycket. Kan ni hjälpa mig?
Dom sa, ja, vi kan nog hjälpa dig. Kom hit så får vi se. Och så satt jag där, i en mjuk fåtölj på en vindsvåning mitt i centrala Lund, 2 gånger i veckan i 2 månader. Pratade och pratade och pratade. Jag fick i hemuppgift att ta fram en lista på aktuella utbildningar för mig. För mig var det jättestort, att på egen hand göra aktiva val gällande min framtid. Jag började långsamt fatta att det inte bara kommer lösa sig av sig självt, oavsett hur många som tror på mig. Det här måste jag klara själv. Så jag packade en liten väska och åkte med tåg och flyg till Göteborg, Stockholm och Malmö. Till skolor mitt i skogen, internat med hela ängar och åkrar på sina ägor, satt i gympasalar och försökte koncentrera mig på mitt med 100 personer runt omkring som sjöng, dansade och lät som in i helvete. Fick nej ibland, och ja ibland. Nervösrökte cigaretter med de andra sökande. Började hitta tillbaka till den Matilda som ville något.
Efter en lång period av resande och skådespelande fick jag tre brev hem. Alla tre var tjocka, fulla med papper att skriva på, kryssa för och skicka tillbaka. En skola i Stockholm och två skolor i Göteborg ville att jag skulle börja hos dom till hösten. Jag var helt överväldigad. Jag? Ville dom har mig? Verkligen? Lilla skånetösen, skulle äntligen få lämna den här stan som stod mig upp i halsen. Pappa och jag satt en kväll och vägde för och mot, jämförde och analyserade. La våra pannor i djupa veck. Pappa satt med läsglasögon och gick igenom varenda rad av varenda lapp och notis vi fått hem. Till slut blev det Stockholm, huvudstaden, som hade lockat sen jag var där första gången som 10-åring. Jag sa upp mig från jobbet och började leta efter nånstans att bo. Hittade ett rum i en trea i Bredäng, hos en arabisk tant som bjöd på saft när jag hälsade på. Hennes barn hade flyttat ut och hon behövde någon att ta hand om. En riktig hönsmamma, jag kunde inte få en bättre start tyckte mina föräldrar.
Så, den första helgen i augusti packade jag och pappa bilen full och började den långa bilresan. Vinkade av mamma som grät och skrattade på samma gång. Hon kunde inte förstå varför jag ville åka så snart, en månad innan skolan började. Jag visste bara att jag måste bort så fort som möjligt. Ville att det skulle börja nu nu NU. Utan att jag förstod det så kände jag nånstans att det var något bra som väntade.
Det var först när pappa skulle åka igen, när vi ätit lunch på en stekhet uteservering i Bredäng och han följde mig tillbaka till lägenheten och bilen, som det slog mig. Nu åker han. Jag ska stanna kvar. Nu är jag helt ensam, jag känner inte en enda människa i den här stan. Där och då insåg jag vidden av mitt beslut, ett beslut som jag inte kunde minnas att jag tagit, utan som bara växt fram i mig och runt omkring mig. Som att vara i en återvändsgränd och backa ut ur den, och sedan undra när man bestämde sig för att backa. Det är ju bara något som måste hända. Där inne kan man ju inte stå och ruttna.
Det är två år sedan pappa och jag körde upp, och han körde tillbaka själv. Inte en enda sekund har jag tvivlat på att jag gjorde rätt. Visst är det ensamt och kolsvart ibland, men jag visste alltid att det skulle bli bra. Och det blev det. Jävligt bra.
Ett lite längre utdrag ur min blogg, 12 maj 2008;
"sen var jag i skolan och lyssnade på erik när han regisserade massa andra, det var kul och låååångtråkigt ibland. satt mest och tänkte på när vi ska med klassen till dramaten nästnästa vecka. jag är så jävla nervig inför det att jag spyr nästan när jag tänker på det. ändå kan jag inte låta bli. tänka-tänka-tänka-SPY!! tänka igen .. SPYA!!! nej inte riktigt. men såhär, när vi nästan inte fick komma dit började jag böla. alltså det var inte ens säkert att vi skulle ställa in, bara nästan. och jag börjar GRÅTA. hur nördigt är inte det!? supernerd. jag älskar mitt yrke i alla fall, hur många gör det? hehe."
247
Okej.
IGÅR: Jättetrevlig middag hos Cici. Trerätters och jazzmusik i bakgrunden och gemytligt och nice. Jag kunde gått hem efter middagen. Men nä. Jag följde med till en fest. En fest där det mest var massa dryga metalkillar som skulle bestämma musik hela tiden och USCH ALLTSÅ. "STÅR DET JOBBIG I DIN PANNA ELLER?!" skrek jag till en dum metalkille som bara ville spela metal. Jättedålig kontring hade han ".. Jjj...jaaaa det kanske det göööööör FÖR FAN." Jag ville spela massa bra musik som man kan dansa till, tydligen kändes det för jobbigt för dem. "ASSÅ vi kan ju inte lyssna på värsta RIX FM-musiken juuu!" Åååh eeeww äckliga äckliga metalkillar som måste hävda sig blä. Dessutom fick jag ständiga skamliga förslag från en mycket märklig göteborgare; "Vi kan väl eeehh.. gå hem te daj och drecka lite kaffe och tjööta lite änna! Naj men alltså bara tjöta juu.." (strök mig lite lätt på låret). Jag frågade en kille med lång skäggfläta om han brukar använda flätan som ett verktyg för klitorisstimulans när han går ner på damer. Han svarade "Nej." Jag kunde gått hem efter den festen. Men nä. Jag och Matilda G crashade en 30-årsfest i en källarlokal istället. Vi försökte charma festfolket med allsång och ungdom men istället blev vi mest allmänt hatade. "Jag har känt Johan SEN VI VAR SEXTON, hur känner du honom?!" sa en sur 30-årig tjej och gav mig återkommande onda "Jävla-unga-20-åring-du-ska-dö"-blickar. Men sprit fanns det. Jag snodde en massiv flaska gin, sen sprang vi. Eller jag sprang, alla andra (inklusive Matilda G) stod mest och tittade på den springande tjejen som nyss snodde en flaska gin och orkade typ inte göra något. Jag kunde gått hem och sovit efter 30-årsfesten. Men nä. Istället så drar jag och Matilda hem tre okända, engelsktalande män till min lägenhet och blir ännu fullare. Jag minns inte så mycket, men jag minns att de var trevliga och att vi hade roligt. (allahånglademedalla)
MEN JAG MINNS DEFINITIVT INTE ATT JAG SPELADE IN DEN HÄR FRUKTANSVÄRDA VIDEON PÅ MIG SJÄLV:
Jag borde ju verkligen bara deletea den och förtränga skiten, men alltså den har ju ändå ett visst underhållningsvärde. Liksom.. ser ni hur djup jag tycker att jag själv är?! "..det är nu vi ska förfrysa, det är nu vi ska försvinna." (!!!!) Också småler jag lite sådär förnöjt som om jag tycker att där fick jag minsann till det. Också det obligatoriska "Alla ska vara lyckliga"-snacket. Och den lågmälda prettomusiken. Fy helvete. DÖR PINSAMHETSDÖDEN UUUUH. Men den symboliserar hur fruktansvärt aspackad jag var.
IDAG: Det är 40 minuter kvar tills jag ska ta bussen till Malmö och göra ett studiebesök på SR:s Pang Prego-redaktion. Lisa, Kristoffer och jag har fixat detta på eget bevåg, utanför skolan. Skitbra ju. Men. Jag sitter i soffan och skakar, jag är fortfarande full. Inte påklädd. Luktar gin. Jag kommer kräkas på dem. Jaja, då kan de ju göra en tokrolig snabblåt om det eller en sketch eller nåt.
Jag ska aldrig mer bli full.
På ett tag.
IGÅR: Jättetrevlig middag hos Cici. Trerätters och jazzmusik i bakgrunden och gemytligt och nice. Jag kunde gått hem efter middagen. Men nä. Jag följde med till en fest. En fest där det mest var massa dryga metalkillar som skulle bestämma musik hela tiden och USCH ALLTSÅ. "STÅR DET JOBBIG I DIN PANNA ELLER?!" skrek jag till en dum metalkille som bara ville spela metal. Jättedålig kontring hade han ".. Jjj...jaaaa det kanske det göööööör FÖR FAN." Jag ville spela massa bra musik som man kan dansa till, tydligen kändes det för jobbigt för dem. "ASSÅ vi kan ju inte lyssna på värsta RIX FM-musiken juuu!" Åååh eeeww äckliga äckliga metalkillar som måste hävda sig blä. Dessutom fick jag ständiga skamliga förslag från en mycket märklig göteborgare; "Vi kan väl eeehh.. gå hem te daj och drecka lite kaffe och tjööta lite änna! Naj men alltså bara tjöta juu.." (strök mig lite lätt på låret). Jag frågade en kille med lång skäggfläta om han brukar använda flätan som ett verktyg för klitorisstimulans när han går ner på damer. Han svarade "Nej." Jag kunde gått hem efter den festen. Men nä. Jag och Matilda G crashade en 30-årsfest i en källarlokal istället. Vi försökte charma festfolket med allsång och ungdom men istället blev vi mest allmänt hatade. "Jag har känt Johan SEN VI VAR SEXTON, hur känner du honom?!" sa en sur 30-årig tjej och gav mig återkommande onda "Jävla-unga-20-åring-du-ska-dö"-blickar. Men sprit fanns det. Jag snodde en massiv flaska gin, sen sprang vi. Eller jag sprang, alla andra (inklusive Matilda G) stod mest och tittade på den springande tjejen som nyss snodde en flaska gin och orkade typ inte göra något. Jag kunde gått hem och sovit efter 30-årsfesten. Men nä. Istället så drar jag och Matilda hem tre okända, engelsktalande män till min lägenhet och blir ännu fullare. Jag minns inte så mycket, men jag minns att de var trevliga och att vi hade roligt. (allahånglademedalla)
MEN JAG MINNS DEFINITIVT INTE ATT JAG SPELADE IN DEN HÄR FRUKTANSVÄRDA VIDEON PÅ MIG SJÄLV:
Jag borde ju verkligen bara deletea den och förtränga skiten, men alltså den har ju ändå ett visst underhållningsvärde. Liksom.. ser ni hur djup jag tycker att jag själv är?! "..det är nu vi ska förfrysa, det är nu vi ska försvinna." (!!!!) Också småler jag lite sådär förnöjt som om jag tycker att där fick jag minsann till det. Också det obligatoriska "Alla ska vara lyckliga"-snacket. Och den lågmälda prettomusiken. Fy helvete. DÖR PINSAMHETSDÖDEN UUUUH. Men den symboliserar hur fruktansvärt aspackad jag var.
IDAG: Det är 40 minuter kvar tills jag ska ta bussen till Malmö och göra ett studiebesök på SR:s Pang Prego-redaktion. Lisa, Kristoffer och jag har fixat detta på eget bevåg, utanför skolan. Skitbra ju. Men. Jag sitter i soffan och skakar, jag är fortfarande full. Inte påklädd. Luktar gin. Jag kommer kräkas på dem. Jaja, då kan de ju göra en tokrolig snabblåt om det eller en sketch eller nåt.
Jag ska aldrig mer bli full.
På ett tag.
246
KOM OCH SE! Skitbra pjäs. Jag är med i den, bara en sån sak! Om du bor i Lund/Malmö så finns det inga ursäkter till att inte komma. Det kostar gratis till och med! GÖR DET GÖR DET GÖR DET.
245
ENLIGT EN TILLFÖRLITLIG KÄLLA
Bläddrade här om dagen igenom en av de mer högklassiga kvinnomagasinen (Cosmopolitan), och fann en mycket intressant faktaspalt om otrohet:
"Du är lättare otrogen om du..
.. bor i en storstad. Det är lättare att komma undan med otrohet i en tätbefolkad stad, så det är fler som faller dit.
.. har pluggat längre än din kille. Om du tror att du kan få bättre än det du har är risken större att du är otrogen.
.. har ägglossning. Ägglossning, som kan öka upphetsningen hos kvinnor, kan göra dig mer benägen att vara otrogen.
.. är rik. Överklasskvinnor har åtta procent större sannolikhet att vara otrogna, eftersom de har mindre att förlora på affären än tjejer med tunnare plånbok.
.. dricker kallt. Personer som håller en kopp med varm dryck är mer omtänksamma, medan de som håller ett glas med kall dryck är mer egocentriska - och därmed lättare är otrogna!"
(Den sista är min personliga favorit!)
Min stora fråga blir då; vem läser det här och känner att de fått sig en rejäl tankeställare? "Aha, jag måste alltså flytta till en mindre landsort, avsluta mina läkarstudier, på något sätt stoppa min ägglossning, sluta månadsspara och dricka brännhett kamomillte i resten av livet, så är mitt och Johans förhållande säkrat!"
För första gången tänker jag att det är tur att jag har förhållandefobi. Jag dricker isvatten och knullar runt med gott samvete!
244
För cirka två månader sedan fattade jag ett beslut. Jag stod i duschen, intvålad och redo med min Venus för att uträtta det sedvanliga kapandet av håret i armhålorna. Då slog det mig att sedan jag, 12 år gammal, tog beslutet att börja raka mig under armarna aldrig tagit en paus och därför aldrig känt känslan av hur en hårbeklädd armhåla känns. Samtidigt kände jag att ändå gillade det faktum att luften var fri under armarna. Jag underströk att jag faktiskt alltid rakat mig under armarna endast för min egen skull, för den sköna och lena, och fräscha känslan. Och inte pga något slags patriarkalt förtryck. Ändå blev jag lite småsur med tanke på att alla karlslokar går omkring och hårar sig helt utan provokationseffekter. Jag kände mig schizo. Förvirrad, oförmögen till att bestämma mig. Tills jag kom på att jag faktiskt har två stycken armhålor! Så jag kompromissade helt enkelt:
Nu börjar hårfortplantningen i höger håla att arta sig, och jag har inte hjärta att raka bort.
Utvärdering: Det har varit spännande att se hur håret växt, vilken form det har tagit. Inte visste jag att håret under mina armar växer som ett rakt och tjockt litet streck, och inte i rund plättform som jag föreställt mig. Positivt med denna hårkompromiss är även att om jag har linne på mig träffar folk som är glada i hår-statements så är det bara att vinka med höger hand. "Hej hej! Hemskt mycket hej!" Också har man halva inne liksom.
Fördelar med en hårig håla:
x Det är varmt och gott (och då menar jag inte att jag svettas, håret gör det bara lite varmare helt enkelt, trevligt såhär i höstrusket)
x Det är lite småmysigt att på t ex lektioner eller i TV-soffan sticka in fingrarna i armhålan och pilla lite med håret.
x Jag tycker det klär mig.
x Mamma tycker det är fult, och eftersom jag fortfarande har en liten procent upprorisk och obstinat tonåring i mig så myser jag lite utav det.
Dåligt:
x Deodoranten klumpar sig i håret :(
x Om jag sover med armarna uppåt i min säng så börjar Bruce ibland tvätta min håriga armhåla med sin sträva tunga. Som om jag vore hans unge. Det kittlas!
Fördelarna är dock fler än nackdelarna. Kompromissen fortgår!
Nu börjar hårfortplantningen i höger håla att arta sig, och jag har inte hjärta att raka bort.
Utvärdering: Det har varit spännande att se hur håret växt, vilken form det har tagit. Inte visste jag att håret under mina armar växer som ett rakt och tjockt litet streck, och inte i rund plättform som jag föreställt mig. Positivt med denna hårkompromiss är även att om jag har linne på mig träffar folk som är glada i hår-statements så är det bara att vinka med höger hand. "Hej hej! Hemskt mycket hej!" Också har man halva inne liksom.
Fördelar med en hårig håla:
x Det är varmt och gott (och då menar jag inte att jag svettas, håret gör det bara lite varmare helt enkelt, trevligt såhär i höstrusket)
x Det är lite småmysigt att på t ex lektioner eller i TV-soffan sticka in fingrarna i armhålan och pilla lite med håret.
x Jag tycker det klär mig.
x Mamma tycker det är fult, och eftersom jag fortfarande har en liten procent upprorisk och obstinat tonåring i mig så myser jag lite utav det.
Dåligt:
x Deodoranten klumpar sig i håret :(
x Om jag sover med armarna uppåt i min säng så börjar Bruce ibland tvätta min håriga armhåla med sin sträva tunga. Som om jag vore hans unge. Det kittlas!
Fördelarna är dock fler än nackdelarna. Kompromissen fortgår!
243
"Nääe."
Okej. Jag joinade nyss en grupp på facebook för alla som föddes den 31 mars 1987. När det plingade på sagokasettbandet när man var liten, då visste man, att det var dags att vända blad. När man vid den här tiden ägnar sig åt att gå med i menlösa facebookgrupper och på nåt sätt känner att det ger en någonting, då vet man, att det är dags att gå och lägga sig.
Godnatt.
242
Här kan ni lyssna på resultatet av allt slit i skolan de senaste två veckorna:
"Medelålders, familjefar och transvestit"
Av Lisa Bacharach, Matilda Berggren och Kristoffer Olsson
För övrigt har jag bara suttit i morgonrock hela dagen och druckit direkt ur mjölkpaketet - för det är jag värd.
"Medelålders, familjefar och transvestit"
Av Lisa Bacharach, Matilda Berggren och Kristoffer Olsson
För övrigt har jag bara suttit i morgonrock hela dagen och druckit direkt ur mjölkpaketet - för det är jag värd.
241
hej, jag är helt körd i huvet efter en hel dags ljudredigerande plus teaterrep. men, vi blev färdiga med vårt personporträtt, och jag börjar se en helhet och struktur på pjäsen. jag kommer att lägga upp den färdigredigerade intervjun på bloggen inom en snar framtid om vårt intervjuoffer samtycker. FAN VAD KUL FÖR ER. nämen faktiskt, jag är jävligt nöjd med resultatet. det låter proffsylicious.
tråkigt men smålustigt på samma gång är att jag idag fick ett fb-meddelande från en bloggläsare som bor i ett franskt kloster (ascoolt om du frågar mig), och inte längre kan läsa bloggen pga att ordet "analsex" förekommer i veckans gästblogg. min blogg är spärrad på klostrets dator! herren har bannat mig. nunnorna vädjar till gud i sin morgonbön att rentvå datorerna från det virus som kallas synd. men alltså, jag kan väl inte gärna bara censurera patriks text sådär? då blir det ju helt töntigt. och nu har jag dessutom skrivit analsex redan två gånger i den här texten. och hur ofta är egentligen min vokabulär snuskfri överhuvudtaget? sällan. näe, det går inte. lykke får be nunnorna om nåd: "kära syster marianne, jag har rensat hela örtgården från allt ogräs. jag ber er ödmjukast om att få tillbaka min enda stora källa till lycka i livet (ja förutom gud alltså) - matilda berggrens panik pepp och pilsner! jag lovar att putsa kyrksilvret skinande rent och beställa nya oblat från Jesus Kropp and Shit AB också! snälla syster, om ni bara hade läst hade ni också förstått; MATILDA ÄR DEN NYA MESSIAS!"
okej. jag gick för långt. men ni fattar.
idag fick jag en skiva med hem från mor och far. en cd-rom närmare bestämt, med bilder från stenåldern typ.
många känns preskiberade, men jag kan servera er en av dem:
matilda berggren, 16 år. seg, ständigt
oborstad, obstinat, opepp och överlag
jävligt miserabel. eller så tittar jag på
nåt väldigt intressant på tv (ex mtv cribs).
tråkigt men smålustigt på samma gång är att jag idag fick ett fb-meddelande från en bloggläsare som bor i ett franskt kloster (ascoolt om du frågar mig), och inte längre kan läsa bloggen pga att ordet "analsex" förekommer i veckans gästblogg. min blogg är spärrad på klostrets dator! herren har bannat mig. nunnorna vädjar till gud i sin morgonbön att rentvå datorerna från det virus som kallas synd. men alltså, jag kan väl inte gärna bara censurera patriks text sådär? då blir det ju helt töntigt. och nu har jag dessutom skrivit analsex redan två gånger i den här texten. och hur ofta är egentligen min vokabulär snuskfri överhuvudtaget? sällan. näe, det går inte. lykke får be nunnorna om nåd: "kära syster marianne, jag har rensat hela örtgården från allt ogräs. jag ber er ödmjukast om att få tillbaka min enda stora källa till lycka i livet (ja förutom gud alltså) - matilda berggrens panik pepp och pilsner! jag lovar att putsa kyrksilvret skinande rent och beställa nya oblat från Jesus Kropp and Shit AB också! snälla syster, om ni bara hade läst hade ni också förstått; MATILDA ÄR DEN NYA MESSIAS!"
okej. jag gick för långt. men ni fattar.
idag fick jag en skiva med hem från mor och far. en cd-rom närmare bestämt, med bilder från stenåldern typ.
många känns preskiberade, men jag kan servera er en av dem:
matilda berggren, 16 år. seg, ständigt
oborstad, obstinat, opepp och överlag
jävligt miserabel. eller så tittar jag på
nåt väldigt intressant på tv (ex mtv cribs).
240
Söndagar är jag oftast inte på mitt bästa blogg-humör (läs: bakfylla, seghet, oförmögen till att formulera mig, hungrig, trött etc). Därför har jag fattat ett gött beslut; på söndagar får någon annan göra jobbet här. Det kommer gå till på följande sätt; varje vecka väljer jag någon som jag tycker är bra, intressant, rolig, fyndig, nice, klok också vidare, ger denne ett ord och låter personen skriva ett gästinlägg baserat på ordet.
Let's do this shit, yo.
____________________________________________________________________________
VECKANS GÄSTBLOGGARE
Patrik Lundberg, 26 år. Bosatt i Malmö och frilansjournalist.
Har fetish för snoppformad mat. Klicka på bilden för att besöka
Patriks blogg.
Patrik fick ordet: One-night-stand.
HARD COCK CAFÉ
Patrik Lundberg
Let's do this shit, yo.
____________________________________________________________________________
VECKANS GÄSTBLOGGARE
Patrik Lundberg, 26 år. Bosatt i Malmö och frilansjournalist.
Har fetish för snoppformad mat. Klicka på bilden för att besöka
Patriks blogg.
Patrik fick ordet: One-night-stand.
HARD COCK CAFÉ
Patrik Lundberg
Jag är ingen sådan man blir tillsammans med. Tror det beror på min personlighet. Eller att jag bara letar Belle & Sebastianbibliotekarier – som dessutom kan alla citat ur VM-krönikan -94, som gillar vegansk kylling, Hello Saferide, casualkläder, koreanska tvättbjörnshundar, Magnus Anderssons avstämda niometersskott och som är så dekadent att hon tror att hon mår bäst när hon mår dåligt.
Detta har såklart lett till ett sexliv präglat av totalonani och one-night-stands. Dessvärre duggar hemsläpen lika tätt som de olympiska sommarspelen. Jag fattar aldrig vad folk snackar om när de säger att Debaser och KB är rena horhusen. Eller att det är omöjligt att inte få ligga på nationerna i Lund.
Mitt festsnitt ligger på 75-100 gånger per år, vilket torde vara världsklass. Ändå vaknar jag ensam varje morgon. Nej, jag känner inget. Inget analsex.
Och när det väl är någon som är dum nog att vilja rida min tändsticka till könspartikel de sekunder det tar innan akten är över är jag aldrig förberedd. Då har jag inte dragit på mig mina finaste Björn Borgkalsonger, sprutat Burberryparfym på mitt fjuniga revbensspjäll och omsorgsfullt duschat bort all sädesvätska från ansiktet.
Istället är det snarare så att jag inte ens visste jag skulle dricka den kvällen. Kanske gick på after work som slutade med mayhem. Kanske blev för full för att gå det extra varvet på dansgolvet, kanske blev förutsättningslöst avspänd. Hur som helst möttes det gravt synskadade popsnöret av en asiat som inte duschat på flera dagar, urtvättade kalsonger från 2002 med loggan ”Hard Cock Café, Dublin”, andedräkt med pikant smak av vitlöksbröd och en svettig t-shirt från Stuff On My Cat.
Mina drömmars one-night-stand
1. Kronprinsessan Victoria
Tänk att få chansen att ge Sverige en koreansk tronföljare, samt få kyssa någon med ett så markerat käkparti.
2. Anna Anka eller Paul Anka
Då är man även garanterad frukost på sängen eller tvärtom.
3. Filippa Reinfeldt
Man vill ju bli buksvåger med E-type.
239
Jag befinner mig på Malmö Högskola, på en lördag. Jag och Kristoffer har suttit och redigerat en intervju hela dagen och hört oss döva på massa "eeehm" och "hrrrmm host" och snörvel och stånk och klippt och klippt. Men det är ju sånt här som vi vill göra hela tiden ju:
238
Jag brukar undvika att videoblogga, eftersom det i mitt fall oftast resulterar i minst 7 minuters oavbrutet, meningslöst pladder om ingenting. Men ibland hittar man något, något som gör att man känner att det där meningslösa babblet kanske ändå har en poäng eller i alla fall ett större underhållningsvärde i jämförelse med vad andra människor spelar in i sin ensamhet. Ja, jag har gjort det förr, men jag vill göra det igen.
Härma en annan videoblogg alltså. Idag sätter Matilda-redaktionen tänderna i detta mycket meningsfulla videobloggs-klipp från stockholmsbruden som ser ut och pratar som en 35-åring, fast hon bara är 20. MOGIS:
Min version (hoppas jag blir lika känd nudå!):
Jag luktar kaviar och salladsdressing nu, det var fan inte värt alltså. Dusch, sen hemmakväll med mig själv.
Härma en annan videoblogg alltså. Idag sätter Matilda-redaktionen tänderna i detta mycket meningsfulla videobloggs-klipp från stockholmsbruden som ser ut och pratar som en 35-åring, fast hon bara är 20. MOGIS:
Min version (hoppas jag blir lika känd nudå!):
Jag luktar kaviar och salladsdressing nu, det var fan inte värt alltså. Dusch, sen hemmakväll med mig själv.
237
jag skulle ju uppdatera varje dag. okejdå. jag har lite tokroliga bloggidéer, men de kräver förarbete och jag är skittrött så låt oss fokusera på det triviala istället den här gången.
idag köpte jag en URGULLIG KJOL på NK.
näää. men jag köpte en pajbit på lunchstället på malmö högskola. det ingick sallad, och även vatten.
det var gott banne mig. här om dagen tittade jag på månadens senaste köp på min kontolista. det var mycket mat, nästan uteslutande. okej, systembolaget också. och seven eleven, och pressbyrån. men jag ångrar ingenting! framförallt ångrar jag inte att jag blivit mätt så pass många gånger. fast det är jävligt trevligt att laga mat till sig själv. ikväll t ex slängde jag ihop något nästan smärtsamt gott till mig själv, försökte ta en bild fast då såg det jävligt äckligt ut. det här med att matblogga blir nog aldrig min grej. (såg den där julie julia-filmen igår, då blev man lite sugen.. men nä). anyhow, det var kött och bröd och en smarrig röra. föreställ.
ni märker att jag inte har så mycket utav innehåll att förmedla ikväll? äsch. det är lite mycket nu. (fan vad jag gillar att säga så, OCH MENA DET). är det inte skolarbete med intervjuer och redigering så är det teater-rep, och tvärtom. men det gör inget, båda är roliga och nice. jag inbillar mig ibland att jag saknar den kravlösa tiden då jag bara knegade och gick hem och pillade mig i röven utan större utsikter och mål, men det är blott en lurig illusion. nej, det går bra nu, yo.
en bild borde jag säkert också lägga till i det här inlägget. jag har hört att folk hellre läser blogginlägg som har en bild. men alltså, orka. jag ger er en skriftlig bild istället: föreställ er en streckgubbe. med ben, och armar. som säger "hej. hemskt mycket hej".
för övrigt är det kul att folk har svarat på mitt läsarformulär, väldigt bra svar måste jag säga. anders borg är tydligen mest poppis bland smygbögs-konspirationerna. intressant, bara för att han har långt hår och örhängen? nä, själv tror jag som patrik, maria wetterstand vill nog ha lite vaginaloving. trevligt vore om ännu fler svarade på formuläret, kom an! nu är det vänner på tv. har sett det avsnittet hundra gånger. det är det där chandler blir kär i en ganska ful och rödhårig brud. nä. jag måste sova, ska upp tidigt och redigera en intervju i pro tools. visst låter det coolt? du, det är det också.
idag köpte jag en URGULLIG KJOL på NK.
näää. men jag köpte en pajbit på lunchstället på malmö högskola. det ingick sallad, och även vatten.
det var gott banne mig. här om dagen tittade jag på månadens senaste köp på min kontolista. det var mycket mat, nästan uteslutande. okej, systembolaget också. och seven eleven, och pressbyrån. men jag ångrar ingenting! framförallt ångrar jag inte att jag blivit mätt så pass många gånger. fast det är jävligt trevligt att laga mat till sig själv. ikväll t ex slängde jag ihop något nästan smärtsamt gott till mig själv, försökte ta en bild fast då såg det jävligt äckligt ut. det här med att matblogga blir nog aldrig min grej. (såg den där julie julia-filmen igår, då blev man lite sugen.. men nä). anyhow, det var kött och bröd och en smarrig röra. föreställ.
ni märker att jag inte har så mycket utav innehåll att förmedla ikväll? äsch. det är lite mycket nu. (fan vad jag gillar att säga så, OCH MENA DET). är det inte skolarbete med intervjuer och redigering så är det teater-rep, och tvärtom. men det gör inget, båda är roliga och nice. jag inbillar mig ibland att jag saknar den kravlösa tiden då jag bara knegade och gick hem och pillade mig i röven utan större utsikter och mål, men det är blott en lurig illusion. nej, det går bra nu, yo.
en bild borde jag säkert också lägga till i det här inlägget. jag har hört att folk hellre läser blogginlägg som har en bild. men alltså, orka. jag ger er en skriftlig bild istället: föreställ er en streckgubbe. med ben, och armar. som säger "hej. hemskt mycket hej".
för övrigt är det kul att folk har svarat på mitt läsarformulär, väldigt bra svar måste jag säga. anders borg är tydligen mest poppis bland smygbögs-konspirationerna. intressant, bara för att han har långt hår och örhängen? nä, själv tror jag som patrik, maria wetterstand vill nog ha lite vaginaloving. trevligt vore om ännu fler svarade på formuläret, kom an! nu är det vänner på tv. har sett det avsnittet hundra gånger. det är det där chandler blir kär i en ganska ful och rödhårig brud. nä. jag måste sova, ska upp tidigt och redigera en intervju i pro tools. visst låter det coolt? du, det är det också.
236
klart jag borde sova. men. av en slump hamnade jag på svt:s hemsida för melodifestivalens nya grej: webbjokern. ett slags youtube med hobbyartister som vill bli upptäckta av den stora massan, ett bekräftelsemecka kort och gott. och jag fann sjunka under stolen-känslor, jag fann mitt hemskaste hånflin, men framförallt fann jag stor komik. man får inte göra narr av människor som är i underläge, men den här mannen ber om det:
"Lite sex och lite spex
och sen äter vi ett kex
och på morgonen vi vaknar klockan sex"
FOR THE WIN! snääääälllaaaa låt honom får vara med i melodifestivalen! jag brukar vanligtvis undvika (i den mån det är möjligt) denna kopiösa och värdelösa folkfest, men om sex och spex-mannen är med, då är det fan jag som har hemmakväll!
"Lite sex och lite spex
och sen äter vi ett kex
och på morgonen vi vaknar klockan sex"
FOR THE WIN! snääääälllaaaa låt honom får vara med i melodifestivalen! jag brukar vanligtvis undvika (i den mån det är möjligt) denna kopiösa och värdelösa folkfest, men om sex och spex-mannen är med, då är det fan jag som har hemmakväll!
235
Om man räknar med min gamla blogg så har jag varit en bloggsucker i typ två år nu. Och med tiden har besöksstatistiken ökat, det är lattjo lajban. Fast få kommenterar, det är mindre lattjo tycker jag. Alltså, själv suger jag på att kommentera andras bloggar så jag borde egentligen hålla käft. Men ändå. Morsan läser, övrig famlij läser, vänner läser.. men resten? Alltså, det finns massa okänt folk som vet väldigt mycket om mig, då är det väl inte mer än rätt att jag får veta lite om dem?
Så därför ska jag vara lika störig som lärarna i plugget var i slutet av terminen när de prackade på oss utvärderingar, och ge er ett litet läsarformulär att fylla i. Det tar bara några sekunder och det kostar helt gratis och dina uppgifter kommer inte att testas på djur eller gynna kärnvapenindustrin på några som helst sätt.
Så, var vänlig kommentera genom att svara på följande frågor:
1. Ålder?
2. Vilken stad kommer du ifrån?
3. Kön? (Kan tolkas fritt, om man vill vara rolig och exempelvis svara "Ja ett sådant har jag höhö" eller "Ja dem är trevliga", be my guest)
4. Favoritmat? Motivera!
5. Fritidsintressen? (Inget svar krävs om sådana ej finns)
6. Hur hittade du matildaberggrens.blogg.se?
7. Varför fortsatte du läsa?
8. Finns det något du vill se mer/mindre av på den här bloggen? (Exempel: "Mer naket, mindre kläder", eller "Mer roliga bilder på smileys och kattungar och sånt, mindre långa vuxentexter som man ändå inte fattar!")
9. Om du bara fick hångla till en enda låt i hela världen i resten av ditt liv (alltså den skulle automatiskt spelas varje gång du hånglade), vilken låt skulle du välja?
10. Berätta en anekdot ur ditt liv med tema "Ångest" (Lätt ju!)
11. Nämn minst två av dina "guilty pleasures"! (alltså, fulkultur som du njuter av i smyg)
12. Vem i riksdagen är mest sannolikt in the closet? (Läs: smygbög)
Det var det hele! Nu hoppas jag att minst tio svarar på detta, annars kommer det här kännas väldigt misslyckat och pinsamt. Var inte rädda, träd fram ur stalkermörkret mina barn!
234
RID DEN, MIN PONNY
När jag var liten ville jag oftast spela kille i pjäserna i skolan. Antingen så tilldelade jag de rollerna till mig själv (skrev bl a en pjäs i tvåan på lågstadiet där jag var den onda hövdingen i vikingabyn), eller så gjorde någon annan det. Jag tyckte det var så jävla tråkigt att spela tjej. Vaddå, jag var ju redan tjej? Och enligt mig handlade teater om att vara någon helt annan. När jag såg "Småstjärnorna" på TV tyckte jag att det var väldigt tråkigt att tjejerna alltid mimade till tjejer och killar till killar, skulle det vara en utmaning eller? Jag ville självklart, som vilken unge som helst 1995-nånting, också vara med. Fast då ville jag vara Arvingarna. Eller Elvis. Men det gick ju inte.
Om en kille anspelar på sex i en musikvideo är han het, om tjej gör det är hon slampig. Ikväll tog jag min revansch. Jag valde självklart det snuskigaste som kommit ur R&B-genren någonsin; Genuwine - Pony. Och förvandlade mig till mitt manliga alter ego: Mattyboy. Mattyboy är ganska kåt, inte så försiktig av sig, lite framfusig, men han vet vad han vill och är en fantastisk, varsam och passionerad älskare. Han har sparat till långt hår ett tag, för hans största idol är nämligen Fabio.
Den här går speciellt ut till alla mina queer-vänner (eh, alla.. tre?). Damer och herrar, min första och antagligen sista gång som Drag-King, varsågoda:
Imorgon ska min projektgrupp i skolan intervjua en transvestit, så kanske man skulle kunna se detta som ett förarbete? Hoppas ni gillar, för det kostade mig en hel del tid, svett och tårar.
PEACE
233
hej blogg.
min hjärna är på högvarv, jag är stressad av olika anledningar, och allt jag vill säga blir ingenting. jag börjar jobba 06.50 imorgon bitti. det är inte mänskligt på något som helst sätt. antagligen blir även denna natt sömnlös på grund av fullt maskineri i huvudet som av en anledning alltid börjar arbeta som mest när jag är som tröttast eller behöver sömn som mest. hjärtat börjar liksom bulta snabbt snabbt och jag tänker tänker tänker på de mest triviala företeelserna och hänger upp mig på skitgrejer, blundar hårt som fan och försöker varva ner, men det är helt omöjligt. och det känns främmande, jag har alltid varit bäst på att sova när som helst. det är det senaste året som det har varit såhär. hjälp? jaja. jag har inte så mycket att leverera idag, förutom att jag tycker att kirsten dunst är jättesnygg.
min hjärna är på högvarv, jag är stressad av olika anledningar, och allt jag vill säga blir ingenting. jag börjar jobba 06.50 imorgon bitti. det är inte mänskligt på något som helst sätt. antagligen blir även denna natt sömnlös på grund av fullt maskineri i huvudet som av en anledning alltid börjar arbeta som mest när jag är som tröttast eller behöver sömn som mest. hjärtat börjar liksom bulta snabbt snabbt och jag tänker tänker tänker på de mest triviala företeelserna och hänger upp mig på skitgrejer, blundar hårt som fan och försöker varva ner, men det är helt omöjligt. och det känns främmande, jag har alltid varit bäst på att sova när som helst. det är det senaste året som det har varit såhär. hjälp? jaja. jag har inte så mycket att leverera idag, förutom att jag tycker att kirsten dunst är jättesnygg.
232
IGÅR
Skambyrån på Inkonst. Så jävla bra. Jag och Matilda har ju sedan en tid tillbaka arrangerat privata dagboksuppläsningskvällar, med en liten skara vindrickande uppläsare. Det har varit väldigt givande och roligt och det tänker vi fortsätta med, men efter igår kände jag ändå att nu är det kanske dags, att träda fram i offentligheten med mina gamla skamalster. Jag blev så peppad. Gick hem och streckläste mellanstadiet och mailade. Och nu har de svarat. Jag ska göra det! Med skräckblandad förtjusning.
En liten teaser:
"30 dec 1997
I förra veckan var det julafton. Jag fick det jag allra mest önskade mig. Aqua-skivan. Dom är mina absoluta idoler! Dom är skitbra."
Skambyrån på Inkonst. Så jävla bra. Jag och Matilda har ju sedan en tid tillbaka arrangerat privata dagboksuppläsningskvällar, med en liten skara vindrickande uppläsare. Det har varit väldigt givande och roligt och det tänker vi fortsätta med, men efter igår kände jag ändå att nu är det kanske dags, att träda fram i offentligheten med mina gamla skamalster. Jag blev så peppad. Gick hem och streckläste mellanstadiet och mailade. Och nu har de svarat. Jag ska göra det! Med skräckblandad förtjusning.
En liten teaser:
"30 dec 1997
I förra veckan var det julafton. Jag fick det jag allra mest önskade mig. Aqua-skivan. Dom är mina absoluta idoler! Dom är skitbra."
231
Okej, idag skulle jag uträtta följande enkla saker:
x Städa upp i min Hiroshima-lägenhet
x Maila Radio AF
x Klä på mig och gå ut på stan och fixa diverse inköp
x Borsta tänderna
x Läsa kurslitteratur
Jag har inte städat. Jag har inte mailat Radio AF. Jag har fortfarande mjukisbyxor. Jag luktar ciggarett och kaffe i munnen. Jag har inte ens så mycket som tittat på omslaget på min kurslitteratur. Däremot har jag:
x Tagit diverse powernaps
x Stirrat på mig själv i spegeln tills jag blev rädd
x Lagt in massa bra musik i min nya Ipod
x Uppdaterat min facebookstatus tre gånger
x Tränat med mina nya hantlar! (STÅENDE OVATIONER TACK)
x Och, mina vänner, pappa kom förbi och satte upp fultavlan, äntligen:
Det blev ett fantastiskt facelift i min hall. Jag njuter.
Men nu jävlar, tjuren vid hornen! Jag ska göra det nu, byta om, deodoranta armhålorna, sminka fejset och gå ut ur min stinkande skithåla till lägenhet! I CAN DO IT! THERE IS NO MOUNTAIN HIGH ENOUGH! I AM STRONG!
Peppmusik: Pussycat Dolls - I don't need a man. Nej, inte ironi. Jag älskar dem. Av hela mitt hjärta. Seriöst!
x Städa upp i min Hiroshima-lägenhet
x Maila Radio AF
x Klä på mig och gå ut på stan och fixa diverse inköp
x Borsta tänderna
x Läsa kurslitteratur
Jag har inte städat. Jag har inte mailat Radio AF. Jag har fortfarande mjukisbyxor. Jag luktar ciggarett och kaffe i munnen. Jag har inte ens så mycket som tittat på omslaget på min kurslitteratur. Däremot har jag:
x Tagit diverse powernaps
x Stirrat på mig själv i spegeln tills jag blev rädd
x Lagt in massa bra musik i min nya Ipod
x Uppdaterat min facebookstatus tre gånger
x Tränat med mina nya hantlar! (STÅENDE OVATIONER TACK)
x Och, mina vänner, pappa kom förbi och satte upp fultavlan, äntligen:
Det blev ett fantastiskt facelift i min hall. Jag njuter.
Men nu jävlar, tjuren vid hornen! Jag ska göra det nu, byta om, deodoranta armhålorna, sminka fejset och gå ut ur min stinkande skithåla till lägenhet! I CAN DO IT! THERE IS NO MOUNTAIN HIGH ENOUGH! I AM STRONG!
Peppmusik: Pussycat Dolls - I don't need a man. Nej, inte ironi. Jag älskar dem. Av hela mitt hjärta. Seriöst!
230
Hej och välkomna till ett helt oplanerat inlägg om absolut ingenting. Märk väl tiden då jag författar detta. Jag har kommit underfund med att jag nog måste gå en kurs i hur man går och lägger sig. Hur man tar steget. Steget från datorskärmen till sängen. Imorgon är jag ledig, och då tar sig min hjärna helt ohämmade friheter, som att till exempel googla folk jag ligger/legat med tills jag skäms, trycka på facebookloggan hundra gånger i rad och läsa totala främlingars bloggar till soluppgången. Jag är lite som en WoW-nörd, helt ärligt, fast internetmässigt då alltså. Min hjärna tror liksom att jag faktiskt ÅSTADKOMMIT något. När jag i själva verket mest åstadkommit påsar under ögonen, och följder som innebär att imorgon kommer att sovas bort. Gud, nu låter det ju som om jag inte har något liv. Har jag ju. Jävligt poppis alltså. Nästan 500 vänner på Facebook ju. Jävligt upptagen egentligen ju. JU!
Jag skyller på Spotify lite. Min hjärna har nämligen även en förmåga att tänka att så länge musik spelas i datorn är det okej att fortsätta idiotsurfa ett tag till.
Några meningsfulla saker har jag i alla fall gjort idag, bland annat så sjöng jag solo i kyrkan minsann. "Heaven is a place on earth". Akustiken i en kyrka är oslagbar i jämförelse med typ alla akustiker i världen. En tant fällde en tår, en annan blundade och log. Jag tror det är ett bra betyg. Pappa spelade piano. Jag var nöjd. Det finns nåt speciellt och lite respektingivande med att inneha titeln "Kantorns dotter". Jag borde presentera mig så oftare, jag tror det hade ägt. Och liksom, givet för om någon skulle göra en film om mitt liv fast i 1800-talstappning; "Det är kantorns dotter minsann, den där fröken Berggren, mja mjo!". Men alltså vafan håller jag på med?! Klockan är snart halv fem och här sitter jag och ponerar att någon ens skulle komma på tanken att göra filmen om mitt liv i 1800-talstappning, FET CHANS MATILDA, FET CHANS! Jag vill inte ens det.
Jaja, imorgon är det måndag, den tråkigaste dagen EVER och den kan lika gärna försvinna i rännstenen ändå. Och när jag ändå sjunkit så här lågt kan jag lika gärna ta en nattcigg och filosofera över och romantisera min existens.
Jag skyller på Spotify lite. Min hjärna har nämligen även en förmåga att tänka att så länge musik spelas i datorn är det okej att fortsätta idiotsurfa ett tag till.
Några meningsfulla saker har jag i alla fall gjort idag, bland annat så sjöng jag solo i kyrkan minsann. "Heaven is a place on earth". Akustiken i en kyrka är oslagbar i jämförelse med typ alla akustiker i världen. En tant fällde en tår, en annan blundade och log. Jag tror det är ett bra betyg. Pappa spelade piano. Jag var nöjd. Det finns nåt speciellt och lite respektingivande med att inneha titeln "Kantorns dotter". Jag borde presentera mig så oftare, jag tror det hade ägt. Och liksom, givet för om någon skulle göra en film om mitt liv fast i 1800-talstappning; "Det är kantorns dotter minsann, den där fröken Berggren, mja mjo!". Men alltså vafan håller jag på med?! Klockan är snart halv fem och här sitter jag och ponerar att någon ens skulle komma på tanken att göra filmen om mitt liv i 1800-talstappning, FET CHANS MATILDA, FET CHANS! Jag vill inte ens det.
Jaja, imorgon är det måndag, den tråkigaste dagen EVER och den kan lika gärna försvinna i rännstenen ändå. Och när jag ändå sjunkit så här lågt kan jag lika gärna ta en nattcigg och filosofera över och romantisera min existens.
229
Idag fick jag ett samtal, som jag inte vill eller orkar berätta om särskilt detaljerat, men jag kan meddela att det gjorde mig.. jävligt förbannad, och besviken på mentaliteten i vårt samhälle. Hur mycket skit ska man behöva svälja på grund av att man föddes med ett kvinnligt underliv?! Det finns gränser, tänkte jag och kände mig maktlös. Men jag är inget offer, jag är stark och jävligt hårdhudad, det ska alla världens gudar veta. Jag förstår om ni inte riktigt är med på noterna här. Jag ska skriva utförligare om detta, om allt, inte nu bara. Jag ska, när jag orkar och vill. När jag känner att jag kan göra det på ett rakt och ärligt sätt.
Jag köpte hantlar idag. Jag har alltid velat ha det. Jag har en gammal barndomsdröm om snajdiga arm-muskler, och nu jävlar!
Min storartade men absolut genomförbara plan: Pumpa varje dag med följande mål i sikte; bli oövervinnerligt stark och förvandlas till den oumbärliga hjältinnan "Vaginaväktaren", och rädda alla världens vaginor från ovälkomna, taffsande grishänder. Nu kör vi.
At your service, ladies.
Jag köpte hantlar idag. Jag har alltid velat ha det. Jag har en gammal barndomsdröm om snajdiga arm-muskler, och nu jävlar!
Min storartade men absolut genomförbara plan: Pumpa varje dag med följande mål i sikte; bli oövervinnerligt stark och förvandlas till den oumbärliga hjältinnan "Vaginaväktaren", och rädda alla världens vaginor från ovälkomna, taffsande grishänder. Nu kör vi.
At your service, ladies.
228
DEKADENT EFTERMIDDAG BLEV KREATIV NATT
Lång, men jävligt intressant föreläsning i plugget idag. Dock kände jag mig lite febrig och offantligt trött. Gick hem och stupade i sängen, vaknade klockan nio på kvällen. HÄRLIGA TIDER. Så jag kände helt enkelt att eftersom jag inte medverkade på teater-repet ikväll så var jag tvungen att åtminstone åstadkomma något kreativt, och gjorde helt sonika en liten trailer för min blogg.
Varsågoda, sprid skiten till era vänner:
Jaja, min dator är en gammal kärring och gillar att brumma i bakgrunden. Skitsamma, nu är det fantamig sovdags. Imorgon ska jag välja nya kurser till våren. Oj, så spännande. Enormt exalterande.
Lång, men jävligt intressant föreläsning i plugget idag. Dock kände jag mig lite febrig och offantligt trött. Gick hem och stupade i sängen, vaknade klockan nio på kvällen. HÄRLIGA TIDER. Så jag kände helt enkelt att eftersom jag inte medverkade på teater-repet ikväll så var jag tvungen att åtminstone åstadkomma något kreativt, och gjorde helt sonika en liten trailer för min blogg.
Varsågoda, sprid skiten till era vänner:
Jaja, min dator är en gammal kärring och gillar att brumma i bakgrunden. Skitsamma, nu är det fantamig sovdags. Imorgon ska jag välja nya kurser till våren. Oj, så spännande. Enormt exalterande.
227
Tydligen var min röst i radioapparaten ikväll, en fin kommentar gav mig vetskapen.
En grej jag spelade in i våras:
Lyssna
Jag kommer in på 45.20. Angående snorandet; jag var förkyld.
Häromdagen körde de även en annan lite äldre krönika med mig, den kan man lyssna på här (spola fram till 33.00).
Så, slut på ego-PR. Nu ska jag sova med min håriga och jamande pojkvän Bruce.
