matildaberggrens.blogg.se

För två år sedan blev jag skitkär i en sjömansfrälst karl, det var mest jättedåligt men en god konsekvens fick detta snedsteg; han introducerade mig för Allan Edwall. Idag var en sisådär någorlunda skitdag, men Allans röst och lyrik gav mig en ljusstrimma. Jävligt synd att han inte lever, jag skulle vilja träffa honom. Inte konstigt att Skorpan ville ha honom som morfar i Bröderna Lejonhjärta. Briljanta texter, avskalad och opretantiös. Han var så mycket mer än Emils farsa, jag ser honom numera främst som en av Sveriges största och bästa skalder. På min begravning ska man spela "Nu löser solen" och "Kom". Ja, jag är ett sånt där stördo som faktiskt tänker på sånt. Jag tycker särskilt om när han gnolar sådär "lajdidajdidaa" i "Nu löser solen". Det ska spelas på skiva, ingen kass solist som försöker. Det ska vara Allan.

Klicka på bilden och lyssna
på mina Allan-favoriter.

MITT LIV SOM DEN DÄR RÖDHÅRIGA, FATTIGA FLICKAN I MADICKEN
- söndagen from hell

Jag inser riskerna med att skriva om vad som drabbat mig det senaste dygnet, möjligtvis kommer närstående vidta vissa avståndsåtgärder. Men det har präglat mig så pass att jag finner det oundviktligt att inte blogga av mig om det.

För exakt en vecka sedan åt jag en mysig middag hemma hos familjen. Jag blev glatt överraskad när min 14-åriga lillebror Olle kastade sig över mig och kramade mig, vilket inte är så vanligt förekommande nu för tiden. Jag anammade tillfället och gosade tillbaka, åh min lille fina bror!

Så mycket för syskonkärlek. Några dagar senare börjar det klia i min hårbotten. Jag ignorerar faktumet, det är säkert bara mjäll av något slag. Köper mjällschampoo, får placeboeffekt och tycker att det kliar mindre. Igår kväll hade jag en myskväll med min storasyster, vi tittade på film och åt pizza. Fast fan vad det kliade, nu gick det fanimej inte att ignorera längre. Jag kände hur nojan spred sig i min kropp.. det kan väl inte vara..? Nej, nej neeeej. Jag är 22 år, huvudlöss får man i grundskolan för bövelen! Jag åker raka vägen hem och tar fram en luskam jag haft i en hemlig gömma eftersom jag är smyg-hypokondriker och för två år sedan köpte en sådan i panik för att jag då trodde att jag fått denna vidriga åkomma, vilket jag inte hade såklart. Men den här gången var ödet tyvärr inte detsamma. Tur att jag hade behållt den där kammen, den gav mig svar på tal. Jag hade fått löss. Klockan var halv ett på natten, och jag kände mig som världens mest befläckade, hjälplösa lilla flicka. Ringde mamma och grät en lång stund. "Mammmaaaa! JAG KÄNNER MIG SÅ ÄCKLIG". Nej lilla gumman, nu går du och lägger dig så får vi ta tag i det här imorgon.

I morse ringde mamma mig, Olle hade också löss och tydligen har en mindre lus-epedemi spridit sig på hans skola. Och jag som trodde att allt det hemska från högstadieperioden hade ramlat av mig för längesedan. Tji fick jag. Skammen jag kände när jag gick in på apoteket och köpte lus-shampoo. Och obehaget i kroppen. Den obekväma känslan av att behöva sms:a folk jag varit intim med och be dem tvätta sina lakan. Fy för helvete.

Jag säger bara: INTE ROLIGT ALLS. Om någon som läser detta också någon gång drabbats av detta förbenade skitet, snälla träd fram så att jag kan få känna mig lite mindre äcklig tack.

Positiva följder: Min säng och min soffa har aldrig förr fått en grundligare dammsugning, jag har tvättat i princip alla mina kläder, och möjligtvis kom jag min lillebror en aning närmre, sympatimässigt.

Slutligen vill jag bara poängtera några mycket sanningsenliga fakta: Jag är inte en smutsig människa, jag stinker inte avföring på något sätt, jag duschar och tvättar mig mycket regelbundet. Löss kan vem som helst få, och de trivs särskilt i RENT hår. Jag har behandlat mitt hår och kammat ut all ohyra jävligt utförligt, upprepade gånger idag frenetiskt. DET ÄR BORTA NU. Jag har vidtagit alla viktiga åtgärder, till och med med en viss överdrift (lagt mina hörlurar i frysen till exempel). Det går jättebra att komma hem till mig, krama mig, hångla med mig, ta i mig, prata med mig, titta på mig etc.

Ja herregud.

fest ikväll. dricker två oskyldiga öl. sjunger lite singstar. går hem halv elva, känner mig mogen som tar hänsyn till att det är skola imorgon. skippar en andra fest. traskar förbi smålands på hemvägen, och där går det åt fanders. en magisk sugklocka drar mig in på klubben. har otroligt roligt. fet soulmusik. känna-alla-känslan. peppen är oundviklig, och jag kan inte rå för att känner att min uppgift är att peppa upp dansgolvet. det började med att jag dansade på en stol, och slutade med unison handklappning och gemensam ring runt flera stolar. det är något euroforiskt över att få främmande folk att dansa. jag ser det lite som mitt kall i livet. matildas framtida visitkort: "professionell dansgolvspeppare". lite som hipphipps fest-akuten-sketch. man måste ha lite storhetsvansinne för att få det att funka. och våga svettas. det gick fantastiskt bra den här gången, så att gå hem kom ju inte på fråga.

kvällens underbaraste citat lyder:
jag: "asså jag fattar inte, jag gav honom inte ens mitt lillfinger liksom!"
mette: "var glad för det, jag gav honom hela min fitta!"

mette spydde även en ytterst petit spya. mindre har jag aldrig sett på maken till. som en liten näpen chihuahua, så kan man nog bäst beskriva den.

VÅR BÄSTA TID ÄR FANTAMIG NU.

DAGENS FETA KÄNSLOSTORM

Okej, hämtar ut ett paket från posten idag. Det är från Brendan.



En låda fylld med foton som han tagit från "våra ställen" i Californien, minnen, klistermärken, ett obeskrivligt brev, skivor med vår musik, feta second hand-t-shirts som passar min sense of style helt perfekt, böcker, mina favoritläskedrycker som bara finns i USA (skitsnygga flaskor), interna saker, minnen, minnen, minnen, kärlek, omtanke, saker som fick mig att utbrista "Ååååååååååh" högt för mig själv. Jag dog sentimental-eurofori-döden, dock med ett visst vemod. Fast ett lyckligt vemod tror jag. Hoodilädy hoppsan vilken dag.

Om kvällens TV-tittande:

LITE SENARE SAMMA LÖRDAG

Jag hade varit lite depp under kvällen, frånvarande. Tänkt på existensiella frågor och känt mig svår och djup och sånt trams. Kände inte närvaro, kände ingen pepp. Dessutom SATTE JAG MIG PÅ TUGGUMMI. Så jävla nice.

Sen åkte vi hem till min etta i Lund och drack ett gött rött vin.
Och spelade in en film:

fredagnatt och ett sedvanligt fyllevideobloggande.

TANKARNA SOM KOM TILLBAKA PÅ TÅGET HEM


Idag var lektionen inställd, pga sjukdom. Och jag som svettats som en gris och sprungit i motvind för att fucking skånetrafiken bestämde att jag skulle vara sen idag. Jag och några av mina nyblivna klasskamrater bestämde oss för att jaha, då kan vi väl lika gärna ta en fika ihop.

Och det var trevligt och alla verkade roliga och spännande men självklart blev det det gamla vanliga jaha-berätta-vad-du-har-gjort-innan-det-här-då-snacket och jag kände bara faaan.. kan vi inte bara skita i det den här gången? Jag höll för en gång skull en ganska låg profil och sa mest att efter gymnasiet har jag bara jobbat. Och nu är jag här. Lite så. Orka. Det blir en sån jobbig stämning som luktar bekräftelse, cred och namedropping. Just den här gången var den kanske inte så påtaglig, men ändå. Jag vill inte. En av tjejerna hade gjort både ditten och datten, gått på den folkhögskolan, pluggat den radioutbildningen, jobbat för SVT och all that jazz liksom. Och kanske blev jag avundsjuk.. fast det var mer en känsla av att jag själv inte hade ett piss att komma med, i credväg. Bara borttappade drömmar och ironiska kommentarer om framtidsdepressioner. Jag vet, varje höst skriver jag flera texter om det här fenomenet på min blogg, men ni får stå ut helt enkelt. Jag kommer nog aldrig bli färdig med att skriva om det. Det kastas ju hävda-dig-press i ens ansikte mer eller mindre varje dag känns det som. Aldrig blir man av med skiten.

Jag älskar min känsliga, 90-talsöverromantiserade generation. Jag är en del av den. Samtidigt som jag ständigt mår dåligt av den. Jag minns ett konfirmationsmöte, någon gång under 2002, då vi skulle prata framtid. Jag ville bli skådis, jag var 14 år och sa att det värsta som kunde hända mig var att jag blev en bitter, kedjerökande kvinna som jobbade i kassan på ICA och hade Volvo och radhus. Inte särskilt orginellt egentligen, hela min generation går omkring med någon slags inbiten grovrädsla för Svensson-livet, vi ska inte bli som våra föräldrar minsann! Vi ska synas, vi ska höras. Undrar hur våra barn blir. "Jag ska fan inte bli som mamma, som har ostadig inkomst, ett enormt bekräftelsebehov och pratar om hur viktigt det är att dokumentera och reflektera över sina känslor och liksom visa upp det för alla och resa i Asien och skit, nej, jag ska ha trygghet och rutiner. Mamma kommer bli så provocerad när jag börjar jobba på ett 9-5-jobb, GÖTT!"

Och vi samlar våra creddiga byggstenar, "Kolla på den här står det hur många vänner jag har på facebook", och "Kolla på den här står det hur många som läser min blogg, och på den här står det hur många creddiga människor jag känner, och på denna.. på denna står det hur mycket utrymme jag fått i media!" Jag får panik, för visst bygger jag min creddiga ego-mur runt om mig själv också. Hur ska det sluta?! Tillslut kanske vi sitter där, tio år senare, inmurade i vår ytliga cred och liksom onanerar fast vi fått kramp i ego-muskeln och egentligen mest bara vill gråta. Vad hände med stenarna där det stod "Min mamma älskar mig skitmycket" och "Idag städade jag min lägenhet och lagade en god middag"? Vi är generationen som funderar på hur vi ska formulera vår facebook-status när något fantastiskt händer, istället för att bara njuta av det. Så att någon kan likea din tillvaro, den blir ju så mycket bättre då.

Jag vill verkligen poängtera att jag inte är mycket bättre själv. Det är som 80-talisternas svininfluensa, mediekåtheten diagnostiserad, jag har den också. Ibland står jag framför spegeln och övar poser om jag känner att min outfit är cool, och liksom ser den där tidningsartikeln om Matilda Berggren som jag fantiserat om så många gånger förr. "Matilda - 80-talisternas språkrör" eller nåt annat överdramatiserat och orealistiskt. Jag ska se jordnära men ändå cool ut på bilden. Kanske röka, för att få en mer dekadent ton liksom. Också kommer jag på att jag är sen till jobbet, och att jag faktiskt inte gjort ett skit för att ens få en notis i vilken tidning som helst.

Och idag på den där fikan blev jag återigen påmind om det. Att jag sällan lyfter ett finger för att försöka upprätthålla någon slags medie-karriär. Att jag mest funderar över att göra det. Jag har vänner som är asgrymma och skriver både i den ena creddiga tidningen efter den andra, men jag fattar inte hur man får göra sånt utan att göra bort sig först. "Det är bara för att du är tjej som du tänker så, kom igen!" sa en av mina klasskamrater. Jag nickade instämmande och sa jag vet, fast inombords tänkte jag "Nä, det är bara för att jag är Matilda. Fegis-Matilda". Jag har många gånger, ofta sent på nätterna, formulerat ihop mail som jag ska skicka till tidningar och sådär och be om att få lite uppmärksamhet, om att få skriva! Först blir jag peppad som fan, och tänker nu jävlar. Men det slutar alltid med att jag ger mig själv en lavett och tänker att jag ändå bara kommer göra bort mig. Vad har jag att komma med? Ja, jag är bra på att skriva. Men hur ska jag bevisa det på ett coolt och icke-desperat sätt när jag egentligen inte har någon slags gedigen erfarenhet? "Ja hejsan, jag heter Matilda Berggren och jag vill så gärna bli journalist/krönikör hos er. En gång fick jag ganska mycket utrymme i P3 fast eh.. jag fick ju inte betalt precis.. eller så. Eh ja jag har en blogg som har hundra läsare faktiskt fast eh.. när jag tänker efter är det nog mest min familj och mina vänner som är de där hundra persen. Jag skrev en krönika för Dygnet Runt en gång också! För.. ganska så jättelängesen egentligen så äsch. Men jag är en GLAD SKIT! Var ska jag skriva på?" Och sen ser jag framför mig hur människorna på Nöjesguiden med stora svarta RayBan-bågar och färgglada flanellskjortor sitter och SKRATTAR åt tjejen som skickade ett töntigt mail.

Inte konstigt kanske att man hellre super sig svinfull eller beställer en Vesuvio. Det är lite tråkigt, men här om dagen kom jag till insikten att jag är okapabel till att ha mål som är rimliga. Då kommer ångesten på köpet. Ska man skylla på sig själv eller sin generation? Det är frågan. Ibland tänker jag att jag lika gärna borde skita i allt och bli dagisfröken, för ungar kan säkert ge mig mycket mer ärligare och kärleksfullare bekräftelse än nån jävla kulturchef på DN eller nåt. Men att avfärda mina kreativa passioner som "En kul hobby" känns så förödande och hemskt. Det vill jag inte. Moment 22, hej och hå.

Jag hoppas att jag ju äldre jag blir kommer att kunna njuta mer av det lilla. Den lilla bekräftelsen, som ju egentligen är den stora. Jag hoppas att vi alla kommer att kunna göra det. Att vi kommer sluta vältra oss alldeles för mycket i jämförelser och status. Jag hoppas att jag kommer kunna skita mer och mer i andras bedömningar. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna känna att den äkta, kärleksfulla bekräftelsen som kommer från någon som verkligen tycker om mig på riktigt betyder mer än alla tummen-upp-tryckningar på facebook, image och ryggdunkningar av credfolk. Jag önskar att jag helt enkelt kommer räcka fuck you till allt och säga som Parken; ÅT HELVETE MED HIMLEN, OM NI INTE SLÄPPER IN MIG. En låt som pretty much summerar allt.

Over and out. Nu ska jag äta middag hos mamma och pappa och krama min lillebror.

Att bläddra bland gamla facebook-meddelande kan vara ett mycket roande tidsfördriv! Jag hade helt glömt att en okänd norrman pokeade mig febrilt för nästan tre år sedan.