matildaberggrens.blogg.se

LÖRDAG

Vi tog tåget över sundet och ägde Danmark i 13 timmar. Discjockande, crazyness, sprit som flödade and love love love beyond the norms. Sara gjorde sin premiär i jelly-wrestling, OCH VANN HELA SKITEN.



















8 på morgonen och still going strong. Matilda och Sara är lika med bästa kombon
någonsin.


Har man varit på queerfest är att vakna med glitter i hela sängen helt normala
följder.


Vaknar efter en god dags sömn och känner att fan vad FRESH
jag är. Verkligen. Nu blir det mors-dags-firande hos mamma
och pappa med whiskeyröst och påsögd blick. Glöm inte era
morsor idag! Min ska få blommor.

FREDAG




Hallå P3:s producent Ariel visar att säkerhet går före allt! Och spriten
före barnen! Nä. Seriöst, vi är bästa teamet och fan vad fett det ska
bli att köra en helvecka Hallå P3 tillsammans i sommar.


På Kobjers livs och pizzeria finns världens mest absurda kvinna i papp.
Undrar om folk köper mer frukt där än på andra ställen?

Iband blir man bara så jävla jävla arg.



"Remove from friends" har aldrig känts mer rätt.


UPDATE:


"Jag kan inte tänka mig att någon kvinna hade uppskattat om deras man skiter i att raka skägget.." Och jag kan inte tänka mig att jag ens orkar fortsätta den här diskussionen.

DAGENS BÄSTA SMS:

________________________

Maya
2010-05-28 21:25
Det är någon som klottrat att
du knullar bra på en av dina
bloggklistermärken på
smålandstoan.
________________________


Jaha. Jag tackar för konstruktiv feedback. Jag tar med mig detta och hoppas att jag med denna positiva kritik i åtanke kan sporras att, om möjligt, prestera ännu lite bättre vid nästa belägringsåtagande. Jag tror på team spirit och tydlig kommunikation, och den här komplimangen tolkar jag som ett bevis på att dessa prioriteringar speglas i mina handlingar vid dessa intima möten. "Ad augusta per angusta" som det gamla latinska ordspråket lyder, alltså "Till triumf genom trångmål". Jag kan inte annat än att instämma.

Är det bara jag eller är Göran Greider överallt? Jag tycker mig se honom vart jag än vänder min blick nu för tiden. Är det inte i SVT:s Babel så är det i nån gratistidning. Eller i nåt annat TV-program. Eller i nån annan tidning. Göran Greider, Göran Greider, Göran Greider. Det är ingen hejd. Skulle inte bli förvånad om han helt plötsligt satt och sket på min toa en morgon. Eller hällde upp kaffe i köket när jag yrvaket sträcker mig efter flingorna. Huh. "Göran Greider? Vad gör du i mitt kök?" "Men Matilda, jag är en del av ditt liv nu. Göran Greider. Här för att stanna!" HJÄLP. Jag skulle kunna mynta ett nytt uttryck; "Det är mycket Greider nu."

Göran Greider. Varför just Göran Greider? Jag har ingen relation till honom överhuvudtaget. Har aldrig begrundat hans lyricistiska verk. Det enda som ständigt poppar upp i mitt huvud är två frågor:

1. Hur ofta duschar den här mannen egentligen? Han ser så svettig ut. Och flåsar så innerligt när han pratar.
2. Är inte likheten mellan honom och the Penguin i Batman fullkomligt slående? You tell me:

Undrar ni hur Bruce har det? Det undrade jag med, och som på beställning fick jag ett underbart mail med bilder från hans nya adoptivföräldrar idag. Mitt hjärta blev så varmt. Det känns så skönt, jag valde verkligen ett jättebra nytt hem!

SHIT NU BLEV DEN HÄR BLOGGEN EN MODEBLOGG OJ OJ

Nya tillskott i garderoben införskaffades idag, sommaren till ära:


Störtskön Hawaii-skjorta. Stekigt! Humana 50 spänn.



Kingiga shorts. Humana 50 spänn.

Humana e beeest ingen proteest. Något ska man väl unna sig såhär när CSN förgyller kontot i typ.. en vecka.

ONSDAG



Jag och Matilda tog en kväll på Babel och Hyllad. Vi bestämde bästa grejen. I sommar ska vi tatuera in varandras namn! Matilda och Matilda is truly forever.

Jag har bävat lite inför att publicera det här inlägget, eftersom innehållet kan komma att väcka anstöt hos en stor mängd människor, främst Lundabor. Det berör nämligen ett mycket, mycket känsligt ämne. Men efter diverse pådrag från likatyckande, here it goes:


Det är måndag och jag går igenom Lundagård, bland plywoodruiner och nedtagna kravallstaket. Och jag tänker "Äntligen är skiten över." Tre dagar vart fjärde år inträffar ett överhajpat event här i min hemstad. Det är folkfest, det är spex och tjohejsan svejsan, tokerier, öltält och män och kvinnor i lustiga hattar. Typ. Det kallas Lundakarnevalen, och tydligen är det meningen att jag ska bli alldeles överexalterad över detta spektakel. Annars är jag lite tråkig. Lite konstig. Lite vrång. Jag besökte inte karnevalen en enda gång det här året. Det är knappt man vågar säga det - folk höjer ögonbrynen upp till skyarna! "VA? Ska du inte ens gå dit en endaste gång?! DET ÄR JU SKITKUL!" Njae. Jag tycker ju inte det. Absolut, jag hade säkert haft lite trevligt, tagit en öl, träffat trevligt folk, skrattat lite. Men jag känner inte att jag missar något. Och nej, det handlar inte om att jag anser mig vara too cool for school.


Roligt? Nja, jag ser hellre på
The Office-DVD hemma i soffan.

Såhär: Jättekul att det händer nåt i Lund. Kul att folk har kul. Härligt att så många människor ser någon slags humor och glädje i att stå i trång folkmassa och titta på ett tåg med LTH-studenter som målat hela kroppen blå eller nåt, jättebra. "Se! En man i kvinnokläder - håhåhå TOKIGT!" Men det är lugnt för min del. Inte min grej, så snälla, kan inte alla Lundabor, tills nästa gång, lägga ner den här kollektiva alla-ska-tycka-att-det-här-är-höjden-av-underhållning-attityden? Det gör mig inte mer villig att delta, snarare tvärtom. Folk beter sig lite läskigt tycker jag. Som om Lundakarnevalen vore det dyrbaraste kulturevenemanget vi har, som om vi vore helt svältfödda på humor eller nöjen. Det är nästan lite patetiskt att beskåda. I det närmsta pinsamt! Karnevalståget är ett jävla skämt om du frågar mig. Genom hela staden, på lastbilsflak med papier maché-dekorationerna från mellanstadiet, tågar en hord av studenter (som för övrigt gjort audition till att få delta, och jag undrar lite hur stor talang det krävs för att skrika i kroppsstrumpa på ett lastbilsflak?) i "alldeles galna" utstyrslar. Någon är Silvia. En annan Daniel Westling. Och hoppsan där är Obama. Säkert SKITKUL för dem. Jag vill verkligen understryka det, att studenterna säkert har väldigt roligt, inget fel med det. Men jag, gick på väg hem ofrivilligt igenom denna folkmassa, och tänkte "TA MIG HÄR IFRÅN." Eller som min kära vän Matilda Gustavsson uttryckte det: "Jag ser fan roligare saker på youtube!"

Ha roligt, skratta, umgås, festa, upplev karnevalen, gör det för all del! Men titta inte snett på mig bara för att jag avstår. För mig känns Lundakarnevalen inte som något annat än en mer finstilt Malmöfestival med akademisk täckmantel. I en krönika i Sydsvenskan i söndags skriver Eskil Fagerström "Idag är det sista dagen. Sen dröjer det fyra år till nästa gång. Vill du fly stan, gör det. Men vi som stannar kvar har roligare." Ja du Eskil, jag skulle väl snarare säga såhär; I söndags var det sista dagen. Sen dröjer det fyra år tills nästa gång. Tacka fan för det. Njuter du av detta HELSPEXIGA evenemang arrangerat av punschdoftande, elittänkande studenter, gör det. Men vi som har ett större underhållningsperspektiv har roligare.

Inte en enda karnevalsgeneral har varit kvinna. En ren slump hävdar man. Jag har inte så mycket mer att tillägga än att om jag ser Erik Neppelbergs äppelkindade akademikerflin en gång till det här året så kommer jag att spy lite i min mun.


_____________________________________

LÄS ÄVEN:
Studentliv på Thomanders - en artikel från 2005, dock lika relevant och sann även idag. Jag älskar Lund, men när det kommer till elitistiska, och sexistiskt tänkande studenter så skäms jag över att vara Lundabo. Citat "- Feminister har svårt att acceptera att det bara är killar här. Och så att vi hör ihop med Lundaspexet där det bara är killar på scen... Det kan säkert uppfattas som att kvinnor utestängs, säger Markus Nyström.
Att öppna hemmet för kvinnor är en fråga som just nu drivs av ingen."

Jag är lite ledsen. Till min stora förtret har jag precis sett sista avsnittet av BBC-serien Getting on - världens bästa men kortaste humorserie om äldrevården. Så jävla bra. Stor igenkänning. Jag vill ha mer! Hoppas verkligen det kommer en fortsättning. Humor i världsklass! S å s j u k t b r a.



Nu går jag och lägger mig.

Yo.
Det är verkligen en söndag idag. Persiennerna nere, gammal snusdoft och tomma ölflaskor i hela lägenheten. Den kemiska ångesten ligger som en tjock dimma. Jag känner mig så.. fräsch! Jag lär mig aldrig. Jag har haft egen lägenhet i fyra år nu, men tycker tydligen fortfarande att det är en superbra idé att utbrista "EFTERFEST HOS MIIIIIIG" klockan tre på natten. Orka städa!

Kvällen igår var i alla fall den bästa på länge! MEGAFETT är ordet. Jag och Sara spelade plattor för ett smockat och peppat Queertopiadansgolv:



Ja, min mobilkamera suger.

Yeah, nästa helg tar vi över Köpenhamn!


Nu blir det göra-ingenting-söndag. NICE. (Kanske orkar gå och hämta pizza. Men that's it.) Det finns egentligen en massa saker jag borde göra och texter jag tänkt skriva men jag tror jag skiter i det. Ja, det gör jag fanimej.

Ett fett mjukisbyxefuckyou till alla måsten!

Hej bloggeeeeeeeeeeeeeen.
Allt bra? Själv är jag lite sur. Eller. Ganska mycket sur. Har fått öroninflammation och är halvt döv på ena örat. Shit vad det suger, och jättelägligt med tanke på att jag ska ett: sända radio imorgon och två: DJ:a på lördag. Gud, ge tillbaka min hörsel! Man blir ju så jävla deppig. Idag fick jag skippa en arbetsintervju för ett extraknäck i sommar, för att jag kände mig så jävla kass och febrig. Gick hem och sov i flera timmar. Sov bort en fantastiskt varm, vacker dag. Underbart! Penicillinet får fan göra sitt jobb nu alltså. Snabbt!

Så. Var bara tvungen att få gnälla av mig lite.

Har under dessa sjukdagar börjat kolla på TV3Plays Glamourama. Jag skäms, men jag kan inte sluta titta. Jag skulle bara kolla vad det var alla snackade om. Sen var jag fast. Serien är lite som en pinsam kopia på The Hills. Ganska så jävla ointressant. MEN JAG KAN INTE SLUTA KLICKA PÅ "NÄSTA AVSNITT". Även om serien mest får mig att känna mig gammal. Michaela Forni - 20 bast och på toppen av sin karriär. Matilda Berggren - 23 år och.. öh.. med i radio ibland? Asså när jag var 20 jobbade jag på snobbigt café i Stockholm, söp bort alla mina pengar och kedjerökte med Nour i vår lilla etta. Tänkte att "Jaha, det blir väl inte bättre än såhär då." JAG KUNDE GJORT NÅT. JAG KUNDE BLIVIT EN IT-GIRL. JAG KUNDE OCKSÅ GÅTT OMKRING I PÄLSROCK OCH DRUCKIT CHAMPAGNE MED PARADISE-HOTEL-CIMON. Eller nä. Jag hatar päls. Och för tre år sedan fanns inte Paradise Hotel. Så, det var nog bra som det var. Och det blev ju rätt bra ändå. Vafan, varför kommer inte det där kamerateamet ner till glammiga Lund och gör en TV-serie om mig och mina försupna vänner? Skulle blivit sjukt bra tror jag. "Medelklassorama!" Typ:

"Heeiiij! Jag heter Matilda Berggren, jag bor i ett barackliknande hyreshus i centrala Lund och bloggar på den EXTREMT välbesökta (minst hundra om dan asså!) bloggen matildaberggrens.blogg.se. Ibland får jag jobba på radio, annars pluggar jag en kurs jag inte har mycket till övers för, mest för att få studiestöd, och jobbar extra på ett äldreboende där diarré och kaffe varvar varandra. Jag är även DJ ibland på Lunds HETASTE (läs: mest pårökta) UTESTÄLLE; Smålands Nation! Jag är oftast pank. Och då menar jag pank. Inte "Jag är pank jag har bara fem lax kvar på kontot!" I den här serien får du följa mig och mina slackerspolare utan mening och mål i livet; Anders som rackar all sin mat på Konsum, Lisa som är på ständig jakt efter nästa soc-bidrag, också jag, Matilda Berggren!"

Första avsnittet: Matilda kollar på SVTPlay och äter flingor. Helgalen dag.
Andra avsnittet: Matilda går ut på Ariman. Tar en öl. Går hem. Sjuk kväll indeed.
Tredje avsnittet: Matilda träffar Calle. De äter pizza och kollar på film i fem timmar.
Fjärde avsnittet: Matilda försöker plugga men inser att någonting förfärligt håller på att inträffa. Det finns bara en snusprilla kvar! Hur ska hon lösa detta? Panta burkar? Spännande..

Eh jag vet inte.. Bara ett förslag...

Det är nåt slags bröllop i sommar, har jag för mig. Ett jävla halabaloo. Jag har, så gott det går, lyckats undvika det enorma mediedrevet kring detta skattebetalda mög. Mest blivit road av det faktum att omständigheterna runt spektaklet är så bisarra. Men nu föll det sig så att jag åt middag hos mamma och pappa ikväll. Och på TV:n glor morsan på TV4:s exklusiva bröllopsintervju med paret. Och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Ska jag skratta eller gråta? DET ÄR SÅ STELT.

Daniel Westling beskriver de bästa egenskaperna med sin blivande fru: "Varm, trevlig.. ja, det finns inte nog med superlativ." Asså sorry Vickan, men du valde den stiffaste duden ever. Hade min blivande man beskrivit mig sådär hade jag typ "EH HALLÅ? Trevlig? Jag är inte trevlig, jag är ROLIG, SNYGG OCH SJUKT HELFESTLIG!" Daniel Westling är som en lillgammal jättebebis som försöker prata vuxenspråk. "Det finns mycket utanförskap i det svenska sa.. sam.. samhället, många känner.. känner sig utanför, och om vi, jag och kronprinsessan, kan bidra till att skapa en bättre atmosfär och motverka detta, så känns det ju givetvis betryggande." Jaha.. vad bra? "Jag har ägnat mig åt att studera mycket den senaste tiden." Eh vaddå, ordbajskunskap 30p? Jag kan inte låta bli att fundera på hur de har det privat.

Efter lunchen:
D: Jag vill givetvis tacka dig, kronprinsessan, för ett gott sällskap under denna mat.. måltid. Jag hoppas du samtycker.
V: Absolut!

Efter toalettbesöket:
D: Efter denna korta visit i det privata rummet, är min ambition att jag inte lämnade en alltför stark odör efter mig. Och jag vill tillägga att tandkrämen börjar lida mot sitt slut.

Efter sexet:
D: Jag hoppas givetvis att jag, som blivande prins, kunde tillfredsställa kronprinsessan i denna intima akt vi just utförde, och att den glädjen vi nu båda känner efteråt, kan hålla i sig fram till vår stora dag, och på så sätt, sprida sig vidare och influera det svenska folket. Godnatt.

Ja, det är sannerligen en riktig askungesaga vi får erfara.

Dagens äga-syrran-på-facebook-istället-för-att-skriva-tenta:



Har suttit på Malmö Högskolas bibliotek i tre timmar. Skrivna ord på slutuppsatsen so far: 21 av 2000. TUMMEN UPP!

LÖRDAG



Lillebror konfirmerade sig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt satt jag och snyftade i kyrkbänken. Det var så bedårande på många sätt. 15 smått hormonstinna pojkar och flickor som lite tafatt sjöng "Du vet väl om att du eee vääärdefull, att du eee viktigt hääär å nuu". Och Olle som nyss var bäbis, nu har han fått sin första kostym. A de va bara för jävla fint. Mamma grät också. Och Ellen. Säkert pappa och Petter med, i smyg.

Sen var det släktmiddag och jag åt tills jag höll på och spy. Man får ju passa på. I mitt kylskåp ekar det. (Jag tog rosen på prinsesstårtan också, i ren jantelagsprotest alltså).

Jag är fett mogen tjej ikväll. Alla, ALLA kompisar är ute och svinar i Malmö. Jag har stannat hemma, för att spara pengar. Men shit vad tråkigt det är. Facebook och mjukisbyxor. På en lördag. Kunde ju pluggat eller nåt, för att få det att kännas lite värt. Men.. palla. Nu stoppade jag in en redan använd snus, för jag har inte råd att köpa ny dosa. Buhu. Jag har köpt tre trisslotter den här veckan, som en jävla kärring. 75 spänn rikare blev jag. Plus minus noll alltså. Men jag tror på den. Den oförutsedda förmögenheten. En dag ska det hända mig. Varför inte typ.. nu? Hade kommit jävligt lägligt känner jag. Idag köpte jag ett pålägg som hette "Jubelsalami". Inte fan jublade jag för det.

Nämen gud vad deppigt det här blev då. Asvlutar med något positivt: Idag upptäckte jag Feist. Jävla bra grejer.

FREDAG

Vi såg Emil på Smålands. Fint.



Sen gick vi till Ariman. Å sen gick jag hem. Fast först åt jag kebab. Men sen gick jag hem.

ISTÄLLET FÖR COM HEM, TELESNOR OCH LUNDS FUCKING ENERGI



Inatt, som typ alla andra nätter, var insomnandet blockerat av tusen tankar. Men mest tänkte jag på hur trött jag är på att bli exalterad när brevinkastet blir matad, för att sedan besviket bevittna en fet räkning från Telenor eller den förstklassiga avisen Metro Bostad på hallmattan. För den sitter i, känslan från barndomen, då post var något spännande. Fick man ett brev så var det roligt. Ibland luktade det till och med gott, typ rosor eller luktsuddigumdoft. Ibland fick man roliga foton eller kanske en ring i brevet. Det var på den tiden (ja, jag är skitgammal verkligen) då man, hör och häpna, skickade brev till varandra genom att lägga brev i brevlådor!

Jag tänkte på hur jävla skitbra det är med all ny, snabb kommunikation, men att det samtidigt kan stiga en åt huvudet och hur tråkigt det är egentligen. Det är lite för lätt. Fan vad fint det är med ett handskrivet brev! En vän till mig bodde i London förra året och då skickade hon, fast jag sög på att svara, flera handskrivna brev. Ibland skrev hon på servetter från hennes jobb, när hon fick en paus. Ibland slarvigt på ett kollegieblocksblad. Det gjorde mig alltid väldigt varm i hjärtat när breven landade i min hall.

Lunds Energi eller Com Hem skriver mitt namn i sina brev, men de frågar aldrig vilken som är min favoritfärg eller hur min dag har varit. Inatt gick det alltså upp för mig; jag vill skaffa en brevvän. Någon jag aldrig träffat eller pratat med, men som jag kan dela det mesta med. Jag tänker att jag omöjligt kan känna alla som läser min blogg, så jag gör ett försök här. Nu låtsas vi att det här är Kamratpostens brevväns-sida:

"Hej alla brevsugna!
Jag är en glad tjej på 23 vårar som söker en brevvän. Tjej eller kille spelar ingen roll. Foto är inget plus, du får se ut precis hur som helst. Mina intressen är: Killar, tjejer, discon, skriva och oroa mig för framtiden. Du är liksom jag ganska blödig och nostalgisk, tillsammans kan vi vältra oss i våra små och stora lyxproblem. Tveka inte, fatta pennan och skriv till:
Matilda Berggren
Hyllegränd 7
223 59 Lund"

Oj oj, hur vågar jag lägga ut min adress såhär offentligt? Hey, den finns redan på Eniro. Jag tror det är underförstått att läskiga stalkers undabedes med varm hand.

Skriv några rader om dig själv och skicka ett brev till mig. Kanske är du min blivande brevväxlare.

Woho! Jag är med på P3 Christers hemsida. Fest! (Och jag är censurerad i slutet, nästan lite coolt. Vi låtsas att jag säger nåt ascoolt svärord och inte att jag klantar mig och gör reklam för en hemsida i public service-sammanhang!)

TORSDAG


Felicia, jag och Brendan besökte Brendans smultronställe -
amerikanska hyllan på City Gross! (Som för övrigt låter
extra roligt när Brendan uttalar det; "City Gross" = City Äckligt)
Sen blev det Mac and Cheese i Felicias korridorsrum, och fan
vad gott det är. Fast det ser ut som spya.


Senare på kvällen fick Calle nån idé om att han skulle
lära sig heala folk, och se tecken på döda andars närvaro.
Vi hade sett Alex Shulmans kvalitativa webb-tv-program, där
ett medium "fick andlig kontakt med Ted Gärdestad". Calle gick in
på mediets hemsida och blev inspirerad. Enligt hemsidan skulle man
alltså hålla händerna som Calle på bilden och i luften föra dem fram
och tillbaka över någon som ligger ned. Tecken på en andes närvaro:
"En blinkning med ögonlocken, en hand som rycker till eller kurr från
magen." Det funkade inte..

MÅNDAG

Matilda och Matilda goes Chatroulette..

Hornen! Tror inte han insåg hur fantastiskt klockrent han hade
placerat sig själv.



OMG. Nallen från Belgien! Trivseltjock och göllig. Han frågade
inte en enda gång om vi kunde visa brösten.

hej. om man bortser från nedanstående, lite för spontana, lite för högtravande inlägg är jag tillbaka här igen. på riktigt. men jag vet inte vad jag ska skriva. imorgon ska jag till fittdoktorn. hoppas allt är okej med min lilla livmoder. OKEJ FÖRLÅT FAN VAD ÄCKLIG JAG ÄR men jag orkar inte bry mig. jag har släppt alla hämningar vad det gäller den här bloggen för längesen, även om mamma och chefer läser. det är töntigt att kamouflera. här vädras allt. tjohej. jag är nästan pank. jag har haft en smärre depression hela helgen sedan jag insåg att min inkomst kommer bli mycket ostabil i sommar. ja som sagt, här vädras allt. skitsamma, allt löser sig. jag får väl skaffa ytterligare ett jobb. för det är ju skitlätt som det ser ut just nu. i höstas var jag nästan svinrik. för att vara student alltså. jag sparade inte en krona. jag suger. just nu har vi värsta grupparbetet i skolan. det kommer gå åt helvete känner jag. hoppas ingen i min grupp läser min blogg. om ni gör det, förlåt. men ni vet hur det känns ibland. lite jobbigt. men gud. jag måste sova.

Ni vet. Ni vet den där känslan av närvaro men liksom ändå utanförskap på samma gång. Jag är så rädd att den här texten kommer bli en text som får mig att framstå som värsta pretentiösa jag-är-speciell-tjejen. Men den där känslan har infunnit så pass många gånger nu att jag bara måste få skriva av mig om det. Det är inget märkvärdigt. Det går över. Men ändå. Den är skrämmande men ändå bekväm. Lättillgänglig men samtidigt överraskande.

 

Det är fredag. Man drar från en fest till en annan. Man borde känna sig pepp men nånting tar emot. På en korridorsfest, entrar jag ett litet rökfyllt rum fyllt av fulla, glada människor. Jag ser mina vänner, mina fina vänner som jag älskar som alltid alltid funnits där, dem är lyckliga, dem är glada. De dansar och skriker av glädje när deras favoritlåt spelas på stereon. De hoppar och halsar sprit. Själv sitter jag och upptäcker hur jag bara observerar. Jag vill inte dansa ikväll. Plötsligt ser jag festen ur ett annat perspektiv. Ett utanförperspektiv. Och jag tänker att om jag går hem nu, så missar jag nog absolut ingenting. Det är ju såhär varje helg. Nästa cigg kommer inte göra ett skit för mig. Och inte nästa slatt vin heller. Mina vänner drar i mig, undrar vad det är med mig, varför vill inte du vara med? Varför vill du inte dansa med oss? Jag undrar också. Jag undrar också hur jag, som alltid är festens mittpunkt och festens mest peppande, bara kan vända och bara titta på. Jag tänker att.. att jaha, ja just det, det är nu jag är ung, det är nu jag inte ens fyllt 25, är det detta jag ska njuta av? Supa mig håglöst full och skutta upp och ned till en fet bas som talar till mig, som säger DANSA DANSA ÄLSKA SNART ÄR DET ÖVER. Är det detta jag och mina vänner i 20-nåntingåldern jobbar och tjänar våra slantar för? För att kunna dränka skitkänslorna i sprit och kramas i ruset och lämna tomma ölburkar åt någon annan att städa upp och vakna nästa dag för att gemensamt bada i vår bakisångest? KAN VI BARA SLÄPPA GARDEN OCH VÅR SKYGGHET UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER? Usch, jag tycker det är så svårt att sätta ord på utan att låta pretto.

 

Om jag hade haft en pojkvän, som lagade tacos åt mig och som delade mina räkningar. Hade jag varit lyckligare då? Hade jag uppskattat dessa sprithaglande folksamlingar mer då? Eller okej, såhär: hade det känts mer okej att stanna hemma och titta på film och skita i då? Men jag vill ju inte ha det där. Suktar inte efter den där tvåsamheten. Samtidigt som det känns mer och mer som om varje fest blir ett tillfälle till bekräftelse, ett forum för att folk ska se dig.

 

Jag minns mina första fester. I tonåren. Det var så spännande. Så exotiskt. ”Vi ska på fest!” Värsta grejen. Man tog varje tillfälle. Man var supersocial. Nu är det en självklarhet. Vi ska gå dit. Vi ska dricka. Vi ska dansa. Vi ska berätta för varandra hur coola och bra vi är. Vi ska decka klockan fyra. Parmiddagar blir ju nästan radikalt i jämförelse.

 

Jag har en vän från USA. Jag märker hur skarpa kontraster det är mellan mina svenska festvanor och hans Kaliforniska. Där dricker man en flaska för att sedan se på soluppgången på nåt fantastiskt berg tillsammans i värmen. Här samlas vi, känner lite stelt på varandra, frågar om vi pluggar eller jobbar, pratar om vädret och tre timmar senare är vi svinfulla och säger jag älskar tamejfandig. Sen går vi hem. Blir kanske kompisar på facebook. Om vi vågar. Därför blir det i det närmaste skrattretande banalt när min amerikanske vän frågar ”So, do you wanna watch the sunrise with me some time soon?” Finns det soluppgångar i det här landet?

 

Jag vet inte. Kanske är det bara det att jag blir provocerad av mitt eget analyserande, som gör att jag inte bara, som vanligt, kan ge mig hän åt glädjen och joina harmlösheten och festen. Att jag för en gångs skull inte pallar vara balla tjejen. Kanske är det för att jag bott i samma stad i tio år. Men ibland blir det bara så. Man bara tittar. Bejakar omgivningen. Observerar. Men det är nog okej. Ja. Det är okej. Det är bara ännu en fredag i mitt ännu ganska unga liv.

Klicka på bilden och häng på när jag gästbloggar för P3 Star den här veckan.
So long!

Hängde på Gunnesbo (aka G-bo) hos familjen ikväll. Skulle köpa godis till syskonen, mig, mamma och pappa. Ser den här:



Asså. Finns det en möjlighet att köpa grillz i automat, då gör man fan det!



Minns mitt färgglada 90-tal. Då var det slajmiga händer och Fantomenringar som gällde. Nu är det tydligen tävling om vem som är mest OG. Man måste ju hänga med i kidsens trendvärld! YO BIATCHEZ

Filmade med mobilkameran från torsdag kväll till lördag morgon. Det blev en liten film.

Varsågoda, lite drygt ett dygn av mitt liv komprimerat till 6 min:

Imorgon kommer värsta feta uppdateringen, men idag ska jag bara vara rövigt bakis. För det är jag värd.
Så länge tycker jag alla kan lyssna på den här skivan.