matildaberggrens.blogg.se

Den 31 mars fyllde jag 24 år. Idag fick jag min födelsedagspresent av syrrorna och deras respektive. Handmålade i Thailand, one of a kind. Det har varit lite krångel med leveransen, men så jävla värt väntan. JAG BLEV FÖR FAN HELT RÖRD. Kan ej fatta att dessa dojjor är mina!!!

Veckans "varför tycker jag att det här är så sjukt kul?"-video:

Jag fick en kommentar:

Sofie om 703:
"Jag har också tankar på att börja i terapi. Kan inte du skriva i bloggen, lite allmänt såklart, om hur det kändes första gången hos terapeuten? Behöver råd och stöd i det här!!"

____________________________________________________________________________


Vi skakar hand. Jag tänker att han ser ut precis så som jag föreställt mig. Som en psykolog. Hur en sån nu ser ut.

Det första jag reagerar på är hur långt ifrån vi sitter från varandra. Två och en halv meter nästan. Eftersom jag är lite nervös börjar jag såklart skämta om det.
- Oj, ska man sitta såhär långt ifrån varandra? Hehe..
Han svarar på ett otroligt stereotypt psykologigt sätt, med en långsam röst:
- Ja.. jag vet inte, vad hade du förväntat dig.. Matilda? Hur känns det?
Jag har svårt för att inte börja fnissa.
- Eh.. ja du.. heh.. lite närmre? Eller vad vet jag? Har ju aldrig gjort det här förut..
Jag försöker lite tafatt flytta fåtöljen lite närmre honom, men den är för tung.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, för han sa eller frågade inte särskilt mycket (förutom när jag bad honom). Men helt plötsligt hade jag suttit i 45 minuter och pratat nästan oavbrutet. Skrattat, gråtit (nästan). Skämts och ifrågasatt det faktum att jag ens var där. Varför ska jag sitta och prata om mitt lilla känsloliv när folk är självmordsbenägna och deprimerade, på riktigt? Men jag vet att det egentligen är en otroligt befängd tanke, för ingen annan kommer må bättre av att jag inte går dit. När jag gick där ifrån hade min "inte ska väl jag"-känsla försvunnit. Det var både skönt och jobbigt. Jobbigt för att jag insåg att jag trots allt ändå hade en hel del jag behövde prata om. Skönt för att jag tar tag i det.

- Efter vad du berättat Matilda, så känner jag att det kanske hade varit bra om du kom hit oftare än bara en gång i månaden.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Sa han det för att han menade det, eller tänkte han på sin inkomst? Jag frågade inte, utan svarade bara att jag tyvärr inte är gjord av pengar. Men nästa gång frågar jag. En skitsak kan man tycka, men det handlar om förtroende. Han bad mig tänka över hur jag kände första gången och berätta det nästa gång. Problemet var bara att jag inte riktigt visste hur jag kände efteråt. Det var en skräckblandad förtjusning och hundra känslor i ett virrvarr. Jag hade gått dit med en ganska avslappnad inställning, tänkt att eftersom jag alltid annars har så lätt för att öppna mig för främlingar, så ska det här väl inte vara några problem. Men det här var annorlunda. Att ärligt berätta hur man mår för någon på en efterfest efter en blöt utekväll är en annan sak än att betala för att gå in i ett ganska sparsmakt inrett rum med en människa man aldrig förut träffat eller har någon som helst koppling till. Jag kände mig tom, men en aning förlöst efteråt. Vad tänker han om mig? Vad håller jag på med? Hur mår jag egentligen? Jag mår väl bra? Det gör jag. Men jag kanske kan må ännu bättre av att få kräka ur mig all skit som pyr i skallen en gång i månaden? Vi får se.

Han klargjorde klart och tydligt att han har tystnadsplikt och att allt jag säger stannar i det rummet. "No shit Sherlock" tänkte jag men tyckte ändå det var skönt att han underströk det.
- Om vi av en händelse skulle träffa varandra i ett annat sammanhang, på en fest eller på stan, så kommer jag inte hälsa på dig eller prata med dig om inte du gör det.

Jag sa inte det, men jag tänkte att om vi skulle ses i ett annat sammanhang, så skulle jag inte tveka. "Hej, min psykolog! Läget?"

Jag skäms inte. Jag skäms inte för att jag har känslor och tankar, och att jag vill prata om dem med någon som kan analysera dem. Det är inte konstigare än att gå till massören eller beställa klipptid. Jag har aldrig brytt mig om manikyr. Jag väljer att gå och fila hjärtat lite istället. Att sätta sig i en fåtölj hos psykologen kräver visserligen lite mer än att sträcka fram handen på skönhetssalongen, men det är värt det. Jag tror verkligen det.

Jag gör det för att jag vill lära känna mig själv mer än vad jag redan gjort på egen hand de senaste tjugofyra åren, och för att jag vill ta hand om mig själv.

"Alla skulle nog må bra av det." Så säger de flesta jag pratat med. Det skulle säkert även du, Sofie. Kram och lycka till.

Syrran smsade den här bilden på mig. Gissar på att jag är 1 eller 2 år gammal. Ibland känner jag att jag med all rätt vill ifrågasätta mina föräldrars styling av mig som barn. Frisyren? Crossover mellan pott -och hockeyfrilla. Spetskalasbyxor och tjocktröja? Hallå, alla något sånär modemedvetna vet väl att om du ska ha tights är det tröja som räcker ÖVER rumpan som gäller!? De kunde i alla fall täckt över min jätteblöja. Sket jag så mycket? Och min trumpna min? Ja, jag föddes bitter och cynisk.

Det här är alltså jag för två år sedan. Det sjuka är ju att jag idag gör nästan allt det där. Har slutat röka, super mindre (eller, okej, inte lika ofta), tränar, äter bättre. Men jag går i alla fall inte långa promenader. Tycker det är så jävla tråkigt.

Men ändå. Vafan hände? Jag är 24 men har redan 25-årskris. 25 låter skitgammalt. 23, kunde stannat där tycker jag. Inte för ung, inte för gammal. 23. Lagom. Fan vad tiden går FORT SÅ IN I HELVETE.

Krönika publicerad i City 2011-10-20:

Jag ser mig själv i ögonen i spegeln. Den där jävla spegeln. Den som jag hatade i början, men som jag nu inlett en märklig relation med. På gymmet, bland testosteron, avgrundsvrål och skramlande vikter, händer något med mig. Och det blir värre för varje lyft med skivstången. Jag blir ett osoft, kompromisslöst, självälskande rövhål. Jag blir… en av snubbarna. En snubbe. En sån snubbe som jag stör mig på. Som jag fnyser åt på klubben eller på bussen en sen kväll. Men på hantelplatån är förvandlingen till en av dem omöjlig att förhindra. Det är något i luften. Svetten, stönen, spegeln, pumpandet. Plötsligt förstår jag hur enkel den är att ta till, grabbigheten. Mycket enklare än att försöka bryta mot den. Vad väljer du? Bröla i takt eller fnissa nervöst och handfallet i ett hörn?

”I can do it like a brother,
do it like a dude
Grab my crotch
Wear my hat low like you”

Så går texten i en av de låtar som ofta spelas på random i mina lurar på gymmet. Det är egentligen en försmädlig låt, som spär på könsroller mer än vad den ifrågasätter. ”Jag kan vara som en kille, jag kan grabba tag i mitt skrev”. Vafan. Men på hantelgolvet är genusanalysen obetydlig. Vi är alla där av samma anledning: få muskler. Inte hjärnceller. Muskler.

Och jag väljer hellre primatavdelningen än det så kallade ”tjejgymmet” för att uppnå målet. Tjejgymmet är ett litet intryckt rum längst in i en vrå. För de som tycker det känns jobbigt att träna bland alla stora killar. Men faktum är att jag finner det rummet mycket mer obehagligt än grabbplatån. Det är obehagligt att vilja bidra till könsfördelning.

Nej, två gånger i veckan unnar jag mig att bli det där självälskande, IQ-befriade, spänniga rövhålet. Jag unnar mig själv att se mig i ögonen, lyfta skrot och tänka på fitta till tonerna av Marcus Price ”Mat, bira, kvinnor, weed” som taktfast pumpar i mina lurar. För det är inte bara en intelligensbefriad egoboost. Det är också ett wake up call. Man behöver inte ha kuk för att bli en av grabbarna.

Det har ju inte precis svämmat över med videobloggar här det senaste halvåret. Anledningen heter iMovie - ett program som gett mig ångest varje gång jag öppnat det. Men, ikväll tog jag mitt förnuft till fånga och lärde mig skiten. Det halvtaskiga, ganska så skittråkiga resultatet ser ni ovan. Lovar att det blir roligare än så hädanefter. Finns helt störda effekter i det programmet. Jippi.

Gillar för övrigt att det dykt upp diverse frierier i kommentarsfälten den senaste tiden. Min trophy wife-plan är alltså inte helt orimlig. Yeah.

Ibland när jag borde gå och lägga mig eller gå och träna eller städa, så börjar jag istället titta på en massa klipp med Portia De Rossi och Ellen DeGeneres där de berättar om sin extremt lyckade relation, också får jag liksom lite hopp om framtiden. Ge mig fem år så har jag också en egen talkshow och en skitsnygg fru, NO PROBLEMS. Fixar vi. Yes.

 

Det går utmärkt att börja höra av er redan nu, både potentiella fruar och arbetsgivare. Japp..

"Nej, nej, nej."

Hemska mörka morgon. Eller som en vän skrev på fejsen: "JAG HATAR TIDIGA MORGNAR. 2 grader och mörkt som i ett rövhål!" Exakt. Min självdisciplin är sämst på morgonen, men under vinterhalvåret blir den om möjligt sämre. Detta är bara början. Början på den långa vandringen mot omotivation, blekfet hy, istappshår och michelingubbekänsla. På bussen hem idag såg jag en stor skylt på ett hus där det stod "JULMARKNAD". Ville dö lite. Jag har full förståelse för panchisar som flyr till Mallis vid den här tiden på året, och stannar där fram till våren. Full förståelse.

Jag känner med killen. Det är fan inte lätt.

Middag och tv-tittande med mams och paps. Det var allt jag förmådde denna lördagskväll. Förkyld, hängig och pallar inte.

Idag var det kalas på jobbet. Ligga med P3 fyllde ett år och vi firade med kuk -och fittårta och finkläder. Jag är stolt och oerhört glad över att få ha varit med och skapat det vi byggt upp under det här året. Jag är blessad med finaste kollegorna och världens knäppaste men roligaste jobb. Åh!

High on life en torsdag. Middag hos kollega. Snack om kärlek, livet och all that jazz. Vitt vin vitt vin vitt vin vitt vin. Framtidshopp. Åka hem och lyssna på Håkan som jag aldrig lyssnat på innan men som jag plötsligt börjat lyssna på. Salongis en torsdag. Det får man va. Det får man.

Gonatt.

Här kan man lyssna på mig när jag körde stand up förra veckan:

Alltså jag älskar det här klippet. Vet inte hur många gånger jag sett det. Men det får mig alltid på gott humör.

Högfärdigheten. Bitterheten. Dramaaaaaaten-approachen. Gubbhostan. "NEJ NEJ INTE HANS NAMN!"

"Det var ett sådant FLAGRANT kontraktsbrott! AVHOPPAREN, HAN HAR PISSAT PÅ OSS!"

Okej. Vet inte riktigt hur det här gick till. Men plötsligt kom jag hem med en sprillans ny, skitsnygg gura. Får flashbacks av att jag gått in i en musikaffär efter jobbet och en demon av något slag tar över min hjärna, resten är en dimma. Men vafan, demonen hade bra smak. JAHA DÅ BLIR DET LITE MER MATLÅDA DEN HÄR MÅNADEN

Krönika publicerad i City 2011-10-06:

Jag har precis skickat ett mejl till Anna. Hon bor i New York. Hon är varm, innerlig och ärlig och tillsammans delar vi med oss av tankar och drömmar. Hon vet en hel del om mig som inte många andra vet. Jag tycker om henne, och känner mig aldrig otrygg när jag blottar mitt innersta i våra milslånga brev. Trots att vi aldrig har träffat varandra.

Det är inte första, och antagligen inte sista gången jag tyr mig till någon jag egentligen inte känner. Sist kvar på festen i någons famn, känslomässiga, skriftliga vrål till okända ansikten någonstans i cyberspace på min blogg, en bekant på gatan, i klubbens toakö. Om du frågar mig hur jag mår får du antagligen alltid ett ärligt svar. Inte obekvämt utförligt, men ärligt. Jag föddes med mina känslor utanpå kroppen. På gott och ont.

 

Jag har ibland försökt ändra på min ärlighet. Täcka över den, fila den. Men då har också mitt liv blivit lite mindre spännande. Jag har aldrig förstått vitsen med att skratta när man är ledsen, eller prata om vädret när man egentligen bara vill hem och dra täcket över sig. Eller klaga på nåt oväsentligt när glädjen berusar hela kroppen. Inte alla kan hantera min öppenhet. Men jag ångrar ingenting. De som har kunnat göra det har många gånger utvecklats till nära vänner.

 

Missförstå mig rätt. Jag är ingen okontrollerbar, socialt missanpassad människa som skriker ”SE MIG!” varje gång någon ropar hej på gatan. Nej, det handlar såklart om timing. Men när den andra är mottaglig, då möts man, på riktigt. Det finns något otroligt befriande i att öppna sig för en främling. Ibland blir det grunden till en värdefull vänskap, ibland bara ett möte ni båda kommer att minnas lite extra. Och det är inte så bara. Att våga visa att man är människa och inte maskin, att man är sårbar och har brister, är en fin egenskap. Jag tänker inte skämmas för den. Men jag vill gärna veta varför jag är som jag är.

 

Jag ska snart börja gå i terapi. Tänkte att det kanske kunde vara skönt att prata om detta med någon jag inte har en relation till.

Hej blogg. Plikttroget skriver jag "några rader". Men det är inte lätt ska ni veta, i ett tillstånd då jag är liiite salongis och uppkrypen i en hotellsäng i Göteborg halv ett på natten. Borde verkligen sova. Ska ta tåget tillbaka till Malmö och jobb typ åtta i morgon bitti. Åkte hit, drog några skämt på scen. Det gick bra. Kändes bra. Hur det känns innan och efter, det kan jag skriva om en annan gång. Det är en hel vetenskap. Om nerver och dopamin. Varje gång tänker jag "varför gör jag såhär mot mig själv?" Men när man står på scenen får man svaret.

Gonatt värld. Nu ska jag somna lycklig.

Den här videon är två år gammal. Men jag vill fortfarande ha en.

Hej blogg. Några rader om dagen var det ja. Går ju sådär.

Söndag. Tvättid. Svara på mail. Skriva krönika. Och nu, skriva skämt. Jag HATAR att skriva skämt. Ironiskt nog får det mig alltid att känna mig så jävla tråkig. Det ser alltid så hiskeligt torftligt ut där i det vita Word-dokumentet. Måste tänka att det är helheten som gör det. Men ändå. Ångesten. Skriva och tänka "det här är kanske kul" utan att egentligen ha en jävla aning.

Stand up är som att kasta sig i havet med kläderna på. Man får vara förberedd på kallsupen. JÄVLA DJUP JAG ÄR ALLTSÅ

Usch. Jag vill bara få vara lite tråkig idag.